Omstart, denna söndagsförmiddag. Nu lyser solen, och livet blir genast lite lättare. I natt när jag vakendrömde försökte jag komma ihåg vad Olof Palmes hustru hette. Jag gick igenom så många kvinnonamn jag kom på, men visste hela tiden att det var något annat. Så släppte jag det, och visp stod namnet där, väldigt tydligt, Lisbeth. Då började jag försöka minnas vad en granne en gång hette, och hans sambo – till slut lyckades även det. Sedan gick jag upp, runt åtta.

Nu är det dag enligt den elektriska kalendern i köksfönstret. Kvart i tio. Jag sitter i morgonrocken i min stol, har ingen brådska att klä på mig. Har just klarat Svenskans supersvåra sudoku. Spar DNs till senare.

Förmodligen blir det potatis- och purjosoppa till middag, kanske lägger jag till ett par palsternackor och någon persiljerot också. Idag åker julstjärnan ut.

Solen var inte långvarig, nu är det grått igen. Dags att bädda sängen, kanske till och med byta lakan. Mitt påslakan har Molly-spår. Nej, det får vänta till i morgon, Jan har redan bäddat sin säng och jag vill byta i båda sängarna samtidigt. Sol igen. Aprilväder?

Jan är svullen i vänster fot. Dålig cirkulation förmodligen, just nu har jag jagat upp honom att gå i lägenheten. Helst vill han sitta och sova i stolen. Jag får lust att rymma. Det var vänster knä han hade ont i också, kände tydligen av det igår och sen försvann det igen. Att foten är svullen har han inte märkt… Det är vänster sida som är mest skadad av stroken.

Markiserna på huset mitt emot rör sig i vinden. Solen blåser visst också bort emellanåt. Som nu till exempel.

Min rygg har hämtat sig när jag väl rört på mig några timmar. En lätt huvudvärk lurar, och halsen känns okej nu, men inte i morse.

Nu har Jan förmodligen satt sig i köket eller på sängkanten, eftersom jag inte hör käppen.

Det blir nog ingen blogg idag heller. Det blir en lång dag om jag känner mig så här less redan klockan tolv. Dags att gå ner med soppåsen. Och boka tvättstuga igen. I morgon klockan tolv. Det blåser rejält nu.

Vi har gymnastiserat lite med armar och ben, Jan sittande på en stol. Om jag står framför honom och gör det jag menar att han ska göra, så fungerar det. Ska ta en vända till i eftermiddag.

Jag läser om venöst ödem på vårdguiden, och inser att det nog handlar om det. Och att det är bra att försöka röra på sig mera än Jan gör. Jag får fortsätta tjata. Och ringa vårdcentralen om en tid för läkarundersökning. Det är dags, även om han lär få vänta. Hur vi ska ta oss dit är ett annat bekymmer, som också får vänta. Färdtjänst två kvarter? Han orkar inte gå, och jag hittar ingen parkering vid vårdcentralen på grund av byggverksamheten. Nu vet jag att Jan sitter i köket på en stol och sover. Käppen hörs inte. Han får vila en stund innan jag skrämmer upp honom igen. Ska försöka komma ihåg att kolla om det finns några stödstrumpor hemma hos mig, annars är det kanske dags att skaffa sådana åt honom.

Läser lite i En gentleman i Moskva. Tar den i portioner. Titeln på ett drama från 1635 kommer för mig, La vida es sueño, Livet en dröm. Ord, av få, som jag minns från spanskastudierna för mycket länge sedan. Calderon skrev om en kung som spärrade in sin son på grund av (hotfull?) spådom.

Livet en dröm, nog känns det så ibland. Och kanske var det så för den där stackars inspärrade sonen. Ofta känns inte livet riktigt verkligt. Inte mardrömsaktigt heller, men som någon sorts dröm. Ibland behaglig, ibland mindre behaglig.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com