Husrenovering på teve, ser, hör just inte. Vilka är målgruppen för det här programmet? Alla de förmögna, hyfsat unga husägare som vill? Som har pengarna och lusten och de goda kontakter som gör att de får förekomma på teve med känd programledare och dito känd arkitekt (med roliga mössor)?

Det är inte ett program som vänder sig till mig. Jag är för gammal, för före detta och för fattig. Och när jag var ung hade vi inte de pengar som unga idag tycks ha, eller åtminstone spendera.

När jag ser de här unga människorna mitt i röran av det som väl ska bli deras hem i många år, då är jag glad att jag inte är ung längre. Att jag slipper allt det innebär att ha små barn och en framtid som kanske kommer att bli så fin som man hoppas, eller kanske inte. Fast ”kanske inte” fanns nog inte i min fantasi på den tiden, åtminstone inte när barnen var riktigt små. Undrar när ”kanske inte” smög sig in?

Hur skapar vi alla förväntningar som inte har stora utsikter att förverkligas? Vad gjorde att jag en gång uppfattade att jag var unik – inte därmed nödvändigtvis särskilt vare sig vacker eller klok. Men unik. Det unika försvann, kanske samtidigt som ”kanske inte” gjorde entré. Jag vet inte. Men nog försvann min känsla av att vara särskild, att vara speciell, kanske till och med känslan av att vara ”någon”. Tror jag tappade bort mig, började tro att jag var en annan än den jag innerst inne kanske var. Vill tro att jag var som många andra i min närhet, på jobbet framför allt.

Därhemma styrde jag och ställde. Trodde mig veta bäst i de flesta sammanhang. Du som nu är min fd man, och mina söners far, gillade läget. Du kunde göra karriär, resa, morsa på kungen någonstans i närheten av ett tryckeri, och försörja oss. Åtminstone tills jag började arbeta heltid när yngste sonen var fyra år. Då bidrog jag i alla fall, även om jobbet inte var överbetalt. Kvinnors arbete var inte det, då eller nu.

Jag fortsatte förstås att jobba heltid även hemma, med barn och hushåll. Vi hade fått daghem och fritidshem. Tant Inga som gått med barnen hållandes i ett långt rep när jag var hemma och behövde andas, hon fick ledigt nu. Tror hon gifte sig sent i livet och flyttade till Ursvik. Skäms över att jag faktiskt inte vet efternamnet på denna kvinna som gav mig några ögonblick av frid mitt i allt ”barnandet”. Och Rose-Marie, kär grannfru, som blev dagmamma innan dagisplatserna var erövrade. Tänker ofta på dig med saknad och sorg, du dog för ung. Och för långt ifrån mig. Har idag kontakt med dina barn, åtminstone de jag kände, och det värmer mitt hjärta.

Daghem i Sundbyberg på 70-talet var inte självklart. Men stursk som jag var på den tiden så var jag med och agiterade, pratade i Stadshuset inför politikerna (tror på teve också), och bidrog väl så småningom flera dagisplatser i kommunen. Jag kunde börja arbeta utanför hemmet.

Photo by Tasha Kamrowski on Pexels.com