Torsdagsfortsättning 20 feb 2020 – en relativt nyetablerad rutin i hushållet.

Mannen kissar, jag torkar golv och toa. Till kvällen slängs hans brallor i tvätten och blöjan i soporna. Det är konstigt hur saker och ting blir ”normala” när man måste vänja sig. För ett år sedan hade jag inte trott att vi skulle hålla på så här. Om ett år gör vi kanske saker som jag inte ens kan fantisera om. Om vi lever, det är förutsättningen. Han hävdar varje gång han varit på toa att han kollat, och golvet är torrt. Jag hävdar motsatsen. Han ”förstår inte”, ”nej, tror inte att du ljuger”. Jag torkar och smörjer in händerna, ibland.

Det blåser ordentligt.

Mesar med flera har hittat tillbaka till fröautomaterna ovanför trappen. Det tar någon dag innan de inser att där finns frön igen. Den utanför köksfönstret är tom, den får vänta till i morgon. Idag blåser det för mycket, mössen skulle få härligt många frön på backen.

Min rygg håller sig hyfsat lugn just nu, kanske beroende på den lilla whisky jag klämde i mig för en stund sedan. Först en Panodil och efter någon timme ytterligare en, hjälpte inte alls.

Har tänt ljusen på köksbordet och alla lampor huset förmår (nåja, inte i sovrummen, än). Är glad att jag gjorde soppan/grytan i morse, nu skulle jag inte haft orken. Hoppas den är ätbar. Tvätt från i förmiddags hänger på syrrans torkställning i vardagsrummet. För ovanlighetens skull mest mina kläder, hällde kaffe på mig igår. Det var inte varmt.

Inga nya brevlådor ännu, men ett fint tak med belysning – det blir bra.

Läge för dammsugning i morgon, om ryggen vill. Vi måste inte åka tillbaka till Sundbyberg förrän i mitten av nästa vecka, Jan ska till distriktsköterskan på fredag. Så, om vi båda vill, så stannar vi här några dagar till. Jag vill, frågan är om Jan vill. Han trivs bäst i sitt hem, som jag i mitt.

Det känns som om mitt liv har reducerats till logistik kring läkarbesök, färdtjänst, nya recept och hämta medicin på Apoteket, torka kissigt toagolv här hos mig eller där hos honom. Slänga blöjor, och komma ihåg att beställa nya i tid – hittills har det fungerat. Se till att kläder finns rena, så att han (och jag) kan byta när så behövs. Städa, handla och laga mat. Köpa alkoholfritt rosévin till honom, och gin och Marezzo till mig på systemet. Ut med Molly fem gånger om dagen i Sumpan, utan att glömma bajspåsarna. Här öppna dörren och släppa ut henne, och släppa in henne när hon tycker att hon vill in.

C´est ma vie maintenant.

Och jag väljer det, alternativet är demensboende för honom. Inget bra alternativ. Inget som behövs ännu.

Ändå är det ett liv som inte känns särskilt liv-ligt för min del. Säkert inte för hans heller. Är jag fel ute som tror att ett demensboende i Sundbyberg vore sämre? Hur ska jag och han kunna veta det? Vem kan berätta? De dementa kan inte. Personalen vill betona hur bra allt fungerar, ungefär som på den så kallade dagvården vi provat. Inte trovärdigt. De är måna om sina jobb, och det är rimligt. Jag är mån om min fd make och vill att han ska ha det så bra han kan resten av livet. Det är inte självklart att de ”månerna” är likvärdiga.

20190916_092149.jpg

En bild från i höstas.

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till

  1. bergalott skriver:

    Håll fast vad magen säger OCH skriv. Du har redan börjat på nästa bok. Ingen skriver och beskriver som du! ❤ Kram

  2. beskrivarblogg skriver:

    Jisses, du gör mig så glad. Mitt i ”skiten”. Kram och skön kväll/M

    • bergalott skriver:

      Bra namn på boken. 😉
      Efter att jag skrev det här så har jag haft det skönt. Somnade sittande på soffan med Bamse bredvid. Vaknade av att huvudet hängde som en trasdocka och gott och väl så långt, men blev tvungen att ta tag i kalufsen för att få huvudet upprätt. Jösses … det stretar i senorna… 😦 Hehehehhee… kviiid…

  3. Carina Gustafsson skriver:

    Läser med glädje det du skriver. ❤️ Kram Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s