Vi tar oss från en dag till en annan

Tisdag 25 februari 2020 – tillbaka i Sundbyberg. Regn och snö om vart annat, snön kan jag bara ana mig till när Molly och jag går ut. Halvmulet och trist. Köpte B-bitaminer forte häromdagen, än har de inte givit mig mera energi. Vill inte ha vinter nu. Vill. Inte. Och vad hjälper det.

Jan har fått fårskinnstofflor i present av mig, de verkar passa. Han är nöjd. De behövs framför allt på mina kalla golv där jag bor, men han går in dem nu här i sin egen lägenhet. Och jag har postat ännu en Bokbörsen-bok, plus varit in hos urmakaren och tagit bort en länk i klockarmbandet. Det hade blivit för stort, eller min arm för tunn.

Skärgårdssoppa till middag idag med ”crabsticks” som heter något annat, och röd spetspaprika. Hårt bröd (Falu rut). Ost efter. Ingen semla, eftersom grädden inte går bra ihop med Jan. I morgon tvättstuga, med ett lass lakan etcetera efter nära en vecka i ”mitt” hus. Just nu, det här ögonblicket – är världen behagligt tyst, och lugn. Jan sitter i sin stol, Molly ligger i sin bädd, och jag gör det jag vill. Leker fram ord. Inte viktiga, inte varken glada eller motsatsen. Bara ord.

Var sjutton har vi de små plaströren som urinprov ska lämnas i på fredag? Jan undrade. Måste kolla. Hittade dem efter en stund, där de borde ligga, men där jag inte tittat. Bra ändå. Kan stryka noteringen i ”handla-skrivboken” om att skaffa andra plaströr.

Varje morgon försöker jag dumt nog undvika att vakna. Det innebär att jag ligger halvt sovande, mera vaken än sovande, och slåss med mig själv. Jag vill inte gå upp, vill inte sätta igång med det som ska sättas igång, varje morgon. Många morgnar jagar mig minnen och tankar på vår döde son, och på dig, älskade mannen min. Vilket du ju enbart var emellanåt, efter vår gemensamma krasch. Ibland blir jag glad när jag möter dig i drömmen. Ibland bara ledsen. Och livet nu, med Jan och hans sjukdom, gör mig för det mesta ledsen, och irriterad. Är jag för trött blir jag också bråkig, tålamodet finns inte där det borde. I natt till exempel, när jag insåg att han var uppe och lampan i köket inte släcktes efter en liten stund. När jag då går upp, står han i köket och undrar ”kan man kissa här någonstans”. Jag pekar på toalettdörren, men han kommenterar ”fast det har jag ju redan gjort”. Blöjan och golvet fläckvis dyngsurt, Han lugn och accepterande, jag också, åtminstone lät jag inte illa. Så, byte och slarvig golvtvätt halv två, becksvart ute. Molly valde att förbli i min säng. Och vi tvåbenta kröp så småningom ner i våra respektive sängar. Furix levererar…

Ganska trist att så mycket av tillvaron nu kretsar kring urin och tvätt, och dusch. Och höra eller inte höra, eller inte förstå. Handla och laga mat. Komma ihåg, också sådant jag inte vet att jag borde minnas. Än hankar vi oss fram, det innebär enbart att vi tar oss från en dag till en annan. Med så lite bränsle är det svårt att sia om när orken, glöden tar slut. Ungefär som vedspisen, den – och jag/vi – behöver påfyllnad av något. Någonstans ifrån.

Om det åtminstone kunde bli riktig vår, riktigt ljus därute. Det skulle nog göra oss gladare. Vi kunde vara på landet, sitta på altanen i solen. Kanske. Än är det inte dags. Än vet vi inte om Jan orkar gå uppför backen igen. Och ner, för att ta en vända på vägen, med rullatorn. Det visar sig.

Nu har jag tagit ut den franska bondosten ur kylen, igen. Liksom de där ”crabsticksen”. Jan hade ordentligt plockat in burkarna i kylen när han lade in det som var kvar av salamin. Han gör det han tror är bra, det är bara inte så lätt att veta vad som ska vart. Eller stå kvar framme. Jag tänker på min numera döde Arla-chef som lugnt bara berättade om sin Alzheimer-sjuka hustru, att ”hon sitter där framför våra tavlor och hon ser nöjd ut”. Hans acceptans av en älskad hustrus sjukdom och fortsatta liv, hjälper kanske också mig att nå samma lugn. Såvitt jag vet lever hon fortfarande, han har lämnat jordelivet.

Nu kommer Jan in tuggande på halvtinade ”fisksaker”. Han gillar dem, bra. Några är väl kvar att lägga i soppan. Annars åker den finskurna spetspaprikan ner i soppan, den som jag kanske tänkt ha vid sidan av.

Vi har ätit, Jan fixar resten. Molly ligger i sin bädd, jag sitter i min stol. Före middagen började vi titta på en Kirk Douglas-film, men den var för gammal. Klockan är nu kvart i sju, och jag är så lack, så oinspirerad, så trist och trött. Noll lust, noll energi. Men, ska ut med Molly om någon timme igen.

black traffic light displaying stop

Photo by Ronê Ferreira on Pexels.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vi tar oss från en dag till en annan

  1. bergalott skriver:

    Ja du Margareta… att vara två betyder inte att ensamheten inte är närvarande. Du går ensam i dina tankar precis som jag. För en dryg timme sedan vaknade jag och grät. Kände en outsäglig sorg över hela tillvaron. Tänkte att jag inte har något att leva för och vad göra åt det. Satte på ugnen och lade in sådana där bake-off eller vad det heter, samtidigt på med kaffet – mitt i natten.
    Funderar på det här med bloggande. Det har hållit mig vid liv många gånger men börjar bli lite less även på det. Såg att du lagt in en utmaning på fb om att utmana med en bok till befrämjandet av just läsandet och att sedan skicka det vidare. Nu är det så att jag inte har någon att skicka vidare till. Fb är så gott som dött för mig och därmed de få engagerade människorna där, för mitt vidkommande, skulle inte uppskatta åtgärden. Vet ingen som utanför min krets som skulle anamma det, helt enkelt. Det har blivit tomt och är tomt. OM jag inte lägger in något om Bamse och att han skulle vara sjuk, t.ex. Då jädrar i min lilla låda blir det respons. T.o.m. från anhöriga.
    Nä, jag vill inte vara med. Har ingen uppgift längre inser jag i nattens timmar. Ändå tror jag på under. Ett tag till. Försök. Det blir bättre i morgon – eller en annan dag. Segt och uthålligt går dagarna framåt. Närmare och närmare slutet som alla en dag ska möta.

    Inte ger det här jag skriver någon tröst för dig men jag vill tala om att jag förstår dig till minsta lilla bokstav. ❤ Kram ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Kära vännen min, skit i böckerna. Inte bokstavligt dock, men hoppas innerligt att du vaknat till en bättre dag idag. Själv har jag torkat golv igen… Och tvättar. Så nog har jag uppgifter. Om de så gör min tillvaro mera meningsfull vete sjutton. Skriv om Aslög, blogga när lusten faller på. Jag tar ett ryck mellan varven, men är inte heller så intresserad längre. Tur att jag måste ut med Molly, annars kom jag antagligen inte ut – och det var skönt ute i morse. Massor med kramar till dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s