Jag lyder mig

Yngste sonen har varit upp en vända; han hade varit på bokrea och köpt två av Nils Petter Löfs böcker och glatt funderat över om redaktören, Margareta Börjesson, kanske var jag. Det är jag. Kul. Han var stolt.

photo of person walking on deserted island

Photo by Tom Swinnen on Pexels.com

Grannar till den fällda tallen på andra sidan Tallgatan har varit ner och klappat stubben. Ett absolut friskt gammalt träd, som nu ligger i bitar på backen. Undrar vad som planeras där på kullen.

Vad annars idag? Tvätt i morse, mest från mitt hem. Nerpackat för vidare transport vid tillfälle, kanske till helgen, om Jan går med på det. Han vill hellre vara i Sumpan, här är varmare inomhus och här finns teve. Väder kan också spela in, busväder = åker inte.

Har torkat lite försummad målning. Aktivitetsnivån är inte hög, borde ha dammsugit, men har inte gjort det. Har dock borstat Molly och klippt bort en del ”tussar” runt öronen. Hon gillar inte att jag håller på, men är snäll och håller sig stilla. Nu börjar hennes värsta hårlossarperiod, egentligen skulle hon behöva klippas ner helt, men än är lite för kallt för det. Om någon månad förhoppningsvis. Nu ligger hon och sover i hörnet bakom min stol, klappad och kramad av Anders. Och fotograferad.

Jag har också tagit fram diverse ur frysen för att förhoppningsvis få till en middag – pasta, sås, svamp, körsbärstomater, en burk med något som ser intressant ut (har ingen aning om vad det är) – det blir säkert ätbart. Den öppnade burken med tomatsås tömdes och slängdes. Skulle ha förbrukats inom fyra dagar efter öppnandet…

Snart har vi ätit oss ner i den här frysen, nu återstår den hemma hos mig. Den på landet är tömd och rengjord redan för flera månader sedan. Står inte på över vintern. I mitt hus har jag två frysskåp, under två kylskåp. Det leder lätt till att frysarna blir överutnyttjade, det vill säga i mitt bruk av ordet ”alltför mycket hamnar där” – det finns ju plats. Och då gäller att också ha disciplinen att äta upp. Har tyvärr ännu inte fått mig till att etikettera det jag stoppar in. Ibland blir jag därmed överraskad, dock inte (hittills) med någon katastrofal följd. En skvätt kålsoppa gick bra ihop med grönsaksgrytan för några dagar sedan. Ett exempel. Ett större problem är att jag ofta tror att jag har något jag vill laga till i frysen – men det visar sig att det är i den andra frysen.

Frysberoende, är det också skamligt? Nja, men nog litar vi (eller åtminstone jag) på att infrastruktur till exempel i form av el, ska fungera. Det kommer den ju inte att göra om alla dystopiska förutsägelser slår in. Jag hoppas slippa uppleva det för egen del, och sörjer för de mina som kanske måste.

Tänker på vännen på Cypern, som drabbades av en stroke för ett par veckor sedan. Kanske kan hon få en plats på ett rehabiliteringscenter i Limasoll, kanske inte. Hon har sina barn och barnbarn där. Och resten av oss, gamla vänner, här, liksom en syster. Har mejlat henne idag, hennes dotter hjälper henne förhoppningsvis att läsa mejlet. Syrran (min) pratar med henne på Skype.

Så många av oss som var unga en gång och inte är det längre, drabbas av sjukdomar eller dör. Det är svårt att begripa att livet kanske snart ska vara färdiglevt, hur det nu än blev, hur jag nu än skapade mitt liv. Och du ditt.

Visst finns det saker jag önskar att jag aldrig gjort. Men ångrar gör jag just ingenting, det tjänar så lite till. Ingenting förändras genom ånger, historien om mitt liv fortlever ändå. Och konstigt nog är jag idag tacksam (i alla fall lite) för mitt katastrofala spelmissbruk. Ett beroende som jag idag kan hantera, och konsekvenser som jag får leva med. Utan ånger, men ibland med ångest. Inte samma sak.

Även ångesten är idag hanterlig, jag mantrar mig lugn, andas, somnar ibland om när jag vaknat för tidigt. Får mig ur sängen hittills varje morgon, trots ohörda och ohörbara protester. Get going, girl – säger den här gamla kärringen till sig själv. Get going. Upp med dig. Jag lyder mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag lyder mig

  1. Ninna skriver:

    ”Denna dagen ett liv!” Visst var det så farbror Melker sa? Han på Saltkråkan.
    Man blir visst mer nostalgisk av sig med åren. The Beatles. Tom Petty och Ritchie Valens. Harry Belafonte och Lena Horne. Men då var jag väldigt liten, om jag ens fanns till.

  2. beskrivarblogg skriver:

    Kram Ninna – minnen, nostalgi – mycket kommer tillbaka när ”man”/jag blir äldre – tack bör att du läser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s