Anhörigskam?

Just nu har jag inga egna ord som känns viktiga. Jag lånar. Ser med ett halvt öga och inga öron på teve och Skavlan, och gäster. Anders Ankan Johansson (eller så), humormänniska på turné med fakta/humor. Han roar Ghita Nörby (ursäkta möjligen felstavning) omåttligt, och verkar tämligen smart, men lite för sprattlig för min del.  Skavlan försöker hålla samtalet på den linje han planerat, men det går inte. Fast, hur länge får det gå innan det blir tjatigt? Mannen kan inte sluta prata, förmodligen en gåva för en stand up komiker.

Ett ord från den isländsk/norske politikern och författaren, med en livssjuk mamma, ”anhörigskam”. Den skam han känner som inte kan göra eller inte gör mera för sin sjuka mamma. Anhörigskam.

Och så kommer Josefin Nilssons syster som just skrivit en bok. Kanske känner hon också anhörigskam, hon kunde ju inte hjälpa sin syster leva.

Tror inte jag vill införliva den skammen med mig. Och tror inte heller riktigt på att någon annan kan ta ansvar för någons liv, enbart det egna. Jag kan försöka bistå, och till exempel hjälpa Jan med det han behöver hjälp med, numera. Men jag kan inte leva åt honom. Och jag kan fortfarande fråga mig vad jag/vi kunde eller borde ha gjort annorlunda när det gällde vår son. Han som nu är död. Säkert en hel del, som jag/vi inte gjorde. Inte förstod eller ville förstå, inte kunde hantera. Nu är det historia. Så mycket av livet blir så fort historia.

Kanske är det en mekanism som gör fortsatt liv möjligt.

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Anhörigskam?

  1. bergalott skriver:

    Ja, jag tror på fullaste allvar att det finns en mekanism i hjärnan som slår till. Kallas väl i dagliga termer: överlevnadsinstinkten. Funnits med sedan begynnelsen och är den absolut starkaste instinkt vi blivit begåvade med. Och… hur skulle släkten följa på släkten om inte den slog till, för alla, jag säger ALLA drabbas av hot utifrån. Mekanismen går upp i försvar och gör att vi trampar på i nya eller gamla fotspår.
    Eller nåt sånt 🙂 Kram och gonatt och sov riktigt gott ❤ .

  2. beskrivarblogg skriver:

    Du med – kram och gonatt och sov riktigt gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s