Just nu har jag inga egna ord som känns viktiga. Jag lånar. Ser med ett halvt öga och inga öron på teve och Skavlan, och gäster. Anders Ankan Johansson (eller så), humormänniska på turné med fakta/humor. Han roar Ghita Nörby (ursäkta möjligen felstavning) omåttligt, och verkar tämligen smart, men lite för sprattlig för min del.  Skavlan försöker hålla samtalet på den linje han planerat, men det går inte. Fast, hur länge får det gå innan det blir tjatigt? Mannen kan inte sluta prata, förmodligen en gåva för en stand up komiker.

Ett ord från den isländsk/norske politikern och författaren, med en livssjuk mamma, ”anhörigskam”. Den skam han känner som inte kan göra eller inte gör mera för sin sjuka mamma. Anhörigskam.

Och så kommer Josefin Nilssons syster som just skrivit en bok. Kanske känner hon också anhörigskam, hon kunde ju inte hjälpa sin syster leva.

Tror inte jag vill införliva den skammen med mig. Och tror inte heller riktigt på att någon annan kan ta ansvar för någons liv, enbart det egna. Jag kan försöka bistå, och till exempel hjälpa Jan med det han behöver hjälp med, numera. Men jag kan inte leva åt honom. Och jag kan fortfarande fråga mig vad jag/vi kunde eller borde ha gjort annorlunda när det gällde vår son. Han som nu är död. Säkert en hel del, som jag/vi inte gjorde. Inte förstod eller ville förstå, inte kunde hantera. Nu är det historia. Så mycket av livet blir så fort historia.

Kanske är det en mekanism som gör fortsatt liv möjligt.