Tisdag 10 mars 2020 – det mesta i pressen har ”corona-” som förled – coronaslagsmål om toapapper, coronahamstra, coronahotell etcetera. Blir så trött på alltihop. Och alla stackars miljardärer/miljonärer som nu förlorar x procent av sina börsförmögenheter. Ack.

Vart Italien är på väg är svårt att begripa, hela landet i karantän. Hur i all världen ska det fungera, vem ska kolla vad? Släpper de iväg alla turister? Säkert många frågetecken för många, både här och där.

Och alla yngre människor, eller medelålders, som tröstar sig med att det är 80+ personer som redan är sjuka, som också dör i den här influensan. Inte de. Klen tröst för oss som är äldre, och kanske sjuka. Här i Sverige höjer Folkhälsomyndigheten nu risken för spridning till ”mycket hög”.

Nog av. Här har städats, tar det lite pö om pö. Den stora vardagsrumsmattan är noggrant dammsugen, men knappast fri från hundhår för det. Jag skulle behöva krypa på knäna med en rotborste, men det tänker jag inte göra. Det får duga. Golven är avtorkade, diverse lister skulle må bra av ordentlig rengöring, men det får också vila. Åtminstone till i morgon. Sängarna har fått rena lakan, och tvättkorgen är fortfarande nästan tom. Molly håller sig i hallen, hon gillar inte när jag stökar med dammsugaren.

Tror att det blir varsin panerad kummelfilé till middag, kanske med stuvad spenat och kokt Amandine-potatis. Vet att alltihop finns i kyl och frys, slipper därmed gå ut och handla. Servietter behöver införskaffas, men hushållspapper får duga under tiden. Det droppar från balkongen ovanför vår. Vill helst inte gå ut, men det är dags för Molly om någon timme. Just nu inser jag att jag behöver laga middag till Jan inför lördagen. Själv ska jag ju bort på middag, och hemtjänsten ska vara här. Kanske köpa en färdig låda, han gillar korv Stroganoff.

Läste att kommunen här handlar mat för hemtjänstens kunder från ett företag i Kalmar. Maten lagas en vecka innan den ska ätas. Otillständigt. Kan knappast vara ätbart, behövs inte mycket för att gamla människor ska tappa aptiten, kanske bli sjuka, kanske sluta äta. Man kan tydligen köpa färdigmat och ansöka om ersättning för det som överstiger 45 kr (tror jag, det kommunen betalar för maten) – men hur många orkar göra det? Det är skit på så många sätt att bli gammal och behöva omvårdnad. Och ändå finns det ljusglimtar – t ex de människor vi mött på Helsa i centrala Sundbyberg. Läkare, distriktsköterska och äldresjukvårdare. Toppen.

Det regnade inte längre, tvärtom kunde vi (Molly och jag) ana solen när vi var ute nyss. Nu är vi hemma igen, kummelfiléerna ligger och tinar, spenaten tar jag fram om en stund. Potatisen skalas inte i förväg längre, det gjorde jag ofta förr. Klockan är snart ett.

Jan sover eller slumrar åtminstone i sin stol. Orken varierar dag från dag. Nu går han in till sängen och lägger sig. Idag är ingen bra dag. Men utanför fönstren har solen tagit sig fram, den får mitt ledsna hjärta att glädjas i ögonblicket. Jag är rastlös, vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Har saker som behöver göras, men förmår inte riktigt fokusera.

Lite gladare blev jag när jag pratat med äldste sonen. Han har fått en infektion i skelettet i knät, och fick för klen antibiotika till att börja med. Nu har han fått en kraftfullare sort och kände sig ”bra, nu kan jag ju gå”. Jag blir påmind om att inte heller han är för evigt ung och stark…

Jan har legat en dryg timme, han är väldigt rödblommig i ansiktet – är det hans hjärtsvikt som spökar? Vi har inte tid för ultraljudet förrän 7 april. Lungröntgen torsdag nästa vecka, föregått av läkarbesök tisdag. Onsdagen ägnas åt renspolning av köks- och badrumsavlopp (inte av mig, en firma som kommer hit).

Längtar hem till mitt. Kanske kan vi åka igen nu till helgen, efter hembesöket av kommunens handläggare och äldrevårdaren från vårdcentralen.

Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com