Photo by Pixabay on Pexels.com

När vi har ätit, och jag sitter i min stol efter att ha förberett disk – så kommer Jan in med dosetten i handen. Jag har nyss satt fram hans (mosters) lilla saltkar med tre tabletter och sagt att han ska ta dem. De står kvar på köksbordet. Jag hämtar dem, och ett glas vatten och han tar sina piller. Men jag blir så trött, och antagligen han också, av all förvirring.

Disken är odiskad i diskhon. Jag tar den senare. Fiskfiléerna var ätliga, spenaten god och Amandine-potatisarna trista. Vi blev mätta dock. Bättre än Kalmar-lagad hemtjänstmat à 100 kr för två portioner. Att ätas en vecka efter tillagningen, enligt pressen här i Sumpan.

Fick för mig att göra bruna bönor i morgon, så nu ligger de i blöt. Sirap och ättika har jag. Och randigt fläsk, hur rimmat det är visar sig. Svenskt, men köpt på Lidl. Ofta numera är stekfläsk för lite salt, men det går ju att avhjälpa. Kanske blir det middagen i morgon. Allt för att överglänsa Kalmar-maten.

I morgon får det nog bli en vända till tvättstugan igen. Det brukar finnas plats när jag behöver. (Ändrade ”vill” till ”behöver”.)

Rapport är fullt av Corona. EU har möte när programmet sänds, i Italien arbetar de som kan hemifrån, flygbolag överallt är hårt drabbade och kommer att få stöd, liksom andra branscher. Forskning kring vaccin och behandlingsformer snabbas på, myndigheterna försöker se till att material som behövs räcker. Skolor är stängda, stora evenemang inställda. Klockan tjugo kommer ett speciellt nyinsatt program om Corona.

Mera Rapport. Bildelar stjäls, och exporteras österut, tydligen ofta till Litauen. En bilägare som råkade illa ut, gjorde det igen någon månad senare, med en annan bil. Hur dum får man vara? Nu funderar personen på om han ”ska köpa en liten Fiat nästa gång”. Gör det, säger jag.

Halv tio har jag och Molly varit ute igen. Bara runt några kvarter, tillräckligt för att hon ska få göra det hon ska. Och jag komma in igen, det var lite kyligare än jag trott (eller klätt mig för). Jan undrar vad han ska göra när jag kommer in, ”borsta tänder och kissa, och tvätta händer” – säger jag. Nu gör han något av det. Jag tänker inte kontrollera vad. Käppen står utanför toaletten, kanske kommer han ihåg att ta den som stöd på väg in till sängen. Ofta är den annanstans än i hans hand.

En Tullamore Dew med en aning vatten en stund för mig själv. Idag behöver jag inte göra något mera, behöver inte bry mig om annat än att själv komma i säng så småningom. Molly är klar, Jan är det snart – jag hoppas bara att han också kan somna och sova gott.

I morgon får jag köra en tvättmaskin igen. Och koka bruna bönor. Kanske torka lite lister här och där (troligen inte, jag väljer nog bort det). Handla diverse. Ta hand om Molly. Och Jan.

Det är märkligt att uppleva hur hans förmåga att hantera sig själv försvinner, ibland med stora förändringar, ofta med mindre. Och det är konstigt att faktiskt inte förstå hur han själv känner det inför den här delen av sitt liv, det som återstår, det som inte blir bättre. Bara mera utan begrepp, utan förståelse, utan fysisk förmåga att klara av det som sker. Jag försöker försiktigt fråga, men får inga svar. Han väljer att inte ens förstå frågorna, av pur självbevarelsedrift kanske. För jag tror att den finns där bakom allt det andra, allt det som inte finns längre. Viljan att skydda sig själv för att kunna överleva.

Må han få behålla den viljan hela vägen.

(Bilden har ingenting med någonting att göra – den är enbart vacker.)