Håll klaffen – ni stör

Onsdag 11 mars 2020 – i tvättstugan vid åtta, medan de bruna bönorna puttrade på spisen. Nu är både bönor och tvätt klart, och jag har handlat diverse nödvändigheter, bland annat servietter. De går fort åt. (Inser att Word vill stava servetter.) Vi fikar nu när Jan tvättat sig och klätt sig, rakningen får vara idag. Han är trött och går mycket dåligt. Småregnigt ute.

Jag har suttit och tänkt att vi ska åka hem till mitt på fredag – men det kan vi ju inte, jag ska på födelsedagsmiddag på lördag, med hemtjänst för Jan. Ibland är det som om det blir kortslutning i min hjärna, och jag håller inte riktigt reda på vilket datum det är. Bra att jag kom ihåg innan vi for iväg efter hembesöket. Kanske söndag-måndag på Addarsnäs. Tisdag, onsdag och torsdag är ”intecknade” nästa vecka. Därefter är det lugnt till 30 mars, då Jan ska till tandhygienisten, och 1 april ska han få fotvård. Jag har skrivit upp alla datum på flera ställen…

Nu slumrar Jan i sin stol. Hans trötthet oroar mig, just som jag börjat tycka att han inte somnade så titt och tätt som för några veckor sedan. Nu gör han det igen. Det lär höra till demensen, men beror kanske också på hjärtat. Eller på att han vaknar för att kissa några gånger per natt, och ibland nog har svårt att somna om. Även om han förnekar det. I natt tände han lampan och lät den vara tänd tills jag väste ”släck”. Då kröp han ner i sängen igen och släckte. Halv sju gick jag ut med Molly, insåg att det inte blev mera sömn för min del. Jan sov gott.

Klockan är tolv. Jag smörjer in mina vältvättade händer. Och dammar under ljusstakarna, ser dammet från min stol.

Molly och jag har varit till hundaffären och handlat hundgodis. Hon praktiskt taget drog in mig genom den öppna dörren, där luktar förstås väldigt gott.  Nu har vi några påsar med belöningsgodis både här och hemma hos mig.

Jan vill helst sova i stolen, men nu försöker jag få honom att åtminstone gå några varv inne i lägenheten. Han är ovillig, kommer nästan inte upp ur stolen. Tar sig bara fram till nästa stol. Jag vet inte vad som gör att det är så svårt idag. Själv tycker han att han kan gå. Han undrar varför jag bråkar.

Kommunen ringer och vill veta vilka boendekostnader Jan har – jag har fyllt i papper, men inte korrekt uppenbarligen. Krångel, han kommer ändå att få betala högsta avgiften för den eventuella hjälp han får. Nu sover Jan igen i den andra stolen… Och när han försökte gå höll han på att ramla. Rullatorn är nu intagen i vardagsrummet, bord undanflyttat. Ett glas rosé och några skivor salami kanske piggar upp honom. Något vin ville Jan inte ha, bara en liten klunk. Yngste sonen var upp en vända, och blir ledsen när han ser sin pappa så kravlig.

Bruna bönor och stekt fläsk till middag, kanske inte det bästa när han är så här hängig. Orkar inte fixa något annat dock. Klockan är bara kvart över tre, men det känns som en lång dag. Och jag vet ju att om han hamnar fel när han ska sätta sig, eller tappar balansen när han reser sig – så orkar jag inte få upp honom. Då blir det att larma för första gången. Bra att vi ändå har trygghetslarmet, jag hoppas att det fungerar om det skulle behövas. Igår och idag har Jan varit tröttare än vanligt, behöver prata med Hava om det i morgon. Och läkaren på tisdag.

På lördag eftermiddag kommer sonen efter jobbet och tar ut Molly när jag är borta. Hemtjänsten är här, men går knappast ut med hunden. De får sällskapa och värma mat till Jan. Jag kommer tillbaka vid sju-åtta på kvällen. Men först behöver jag kolla vart jag ska. Har aldrig varit på den restaurangen, i Alvik någonstans. Det visar sig att jag kan ta Tvärbanan från Sundbybergs torg till Alvik, och gå några minuter. Bra. Det blir premiär både för fortskaffning och restaurang. En ros till vardera födelsedagsbarn må jag också köpa.

Jag känner att jag inte är riktigt vuxen att ta ansvaret för Jan när han blir så här trött och oförmögen att förflytta sig. Han går, och jag fnattar runt honom med hjärtat i halsgropen. Med rullatorn blir han lite stadigare, men fortfarande är det som om det inte är han som går. Som om rullatorn går med honom och han småspringer (utan att kunna springa någonsin mera) efter.

Kanske är det dags att få hemtjänst morgon och kväll, för stödstrumpor, dusch och på-/av-klädsel. Men inte alla dagar i veckan. Då kan vi ju aldrig åka hem till mig. Vilka dagar ska vi välja? Tisdag-fredag morgon? Då har vi fredag kväll, lördag, söndag på Addarsnäs, och kan åka tillbaka på måndag. Den kvällen klarar vi själva. Om vi kan ordna det så är det värt ett försök. Får diskutera med Pär (kommunens handläggare) och Hava (hemsjukvårdare på vårdcentralen) i morgon.

Kanske också prata om hur det kan fungera i sommar. Om vi är på Djurö kan vi knappast använda Sundbybergs hemtjänst. Logistiken blir ibland för mycket för mig och jag missar här och där. Än inte katastrofalt.

Jag vet inte hur jag kan planera någonting för egen räkning. Och jag hittar inte ro att genomföra det uppdrag jag har att redigera och översätta (lite) från engelska till svenska. Visserligen är det sagt ”ingen brådska”, men nu börjar jag få dåligt samvete. Uppdragsgivaren kan förmodligen ge mig en deadline… Det skulle kanske få mig att sätta igång trots allt annat.

Första dödsfallet i Sverige, en coronasmittad äldre människa är död. Trots intensivvård. Gör mig inte direkt tryggare. Men det gör inte annan information heller, än hit, än dit. Än ska du och än ska du inte. Tur jag inte behöver överväga om jag ska gå till jobbet eller inte. Är varken förkyld eller har något jobb att gå till. Lucky me.

Men kan inte låta bli att bli tämligen trött på alla undergångsbeskrivare – experter eller lekmän/-kvinnor – som gör allt för att förvirra och oroa. Låt experterna göra sig hörda. Håll klaffen alla ni andra. Ni stör.

close up photo of an insect perched on green leaf

Photo by Erik Karits on Pexels.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s