Tankar (?) innan jag går till sängs efter att ha varit ute med Molly. Har redan glömt tanken som fick mig att börja skriva… Någonting om att fungera och fundera, utan att ha internet och vänner på Facebook och blogg att vädra alltihop med. Går det? Tror jag skulle ha svårt att tappa alltihop, om någon katastrof skulle inträffa som åstadkom det.

Just nu känns domedagen mera verklig än den någonsin gjort under hela mitt liv. Förmodligen också för Jan. Tror inte han förstod förrän igår hos doktorn att hans hjärtsvikt är livsfarlig. Hon förklarade bra och tydligt och han lyssnade. Och tog in. Och var påverkad av det hela kvällen igår och kanske även idag.

Den här dagen har varit full av piss. Bokstavligt. Två vändor till tvättstugan (en igår) och toalett som spolats och skurats och blöjor och kläder och mina mer och mindre för honom besvärliga utbrott. De är tuffa för mig också. Nu har Jan lagt sig, jag har varit ute med Molly på kvällens sista vända, allt jag kan överblicka är lugnt. En pyttewhisky vid min sida innan jag går till sängs och försöker somna.

Börjar tro utan att vilja det, att det inte kommer att fungera med Molly längre. Borde prata med hennes tidigare matte (och ägare, jag är bara fodervärd). Men ett tag till går det nog. Hon är förtjänt av en mera fullskalig matte än jag är just nu, hon behöver massor av kärlek och hon ger massor av kärlek. Hon ska inte bo med en människa som är på gränsen till vad hon klarar av. Än går det, vi hittar lösningar på praktiska problem – vårdcentralbesök, Molly väntar i bilen i sin bur, bättre än ensam hemma. Ibland kan yngste sonen ta hand om henne, som i morgon när det är lungröntgen och han är ledig.

Jag älskar hundskrället. Som hennes ursprungliga familj säkert också gör/gjorde. Vad händer med henne om jag inte orkar?

Släpper det, om jag vill sova kan jag inte ta med mig alla frågor till sängen. Just nu kräver mina idogt tvättade händer insmörjning. De nästan gnisslar.