Lördag 21 mars 2020 – på Addarsnäs i kraftig blåst. Fågelmatspåfyllning får vänta. Just nu tillagas (för gräddas gör den väl inte) en kålpudding i ugnen. Det jättelika kålhuvudet är klart decimerat. Någon annan dag blir det kålsoppa, men idag har jag jobbat tillräckligt med kniven i kål.

Det är inget skönt promenadväder, så Jan har skruttat runt lite här inne i huset. Jag kom inte iväg till biblioteket i morse, men var in tidigt och lämnade beställda Bokbörsen-böcker. Väldigt lite folk på Ica. Ingen slängde elaka blickar på mitt gråa hår. Tyvärr måste bokpaket registreras över disk, men det gick snabbt idag.

Har klyvt lite stora vedklabbar så att de nu går in i vedspisen. Vedkorgen är full, som den ska vara. Och Molly fattas. Har lagt fram hennes borste och koppel så att vi får med oss dem tillbaka, glömde kvar båda förra veckan. Men det finns alternativ, så jag tror inte att det spelar någon stor roll.

En massa dumma skidturister far tydligen omkring i Åre-backarna och på after ski. Hur korkad får man vara när man (förmodligen) är ung? Eller är min Ica-visit jämförbar? Än tror jag mig frisk och ingen belastning för någon sjukvård. Och än är Jan inte coronadrabbad.

Sol, den gör mig glad där jag sitter i köket, med vedspisen i full gång. Fortfarande är det för kallt utan knastret från ved och eld. Jan blundar en stund i sin fåtölj, solbelyst. Stödstrumporna är på plats sedan i morse, och vi slipper se dem (beige trista) eftersom han har sina ”lucky socks” (eller vad de nu heter) med stora färgrika prickar på. Han behöver klippa håret, men det får vänta. Idag har han rakat sig med rakapparaten, och tyckte för en gångs skull att det blev ”rätt så bra”. Han föredrar hyvel.

Kålpuddingen är klar. Och lätt att hantera, eftersom jag blötte och vred ur ett bakpapper och lade i formen innan köttfärs- och kålblandningen lades i. Perfekt, ibland lär man sig nyttiga saker på nätet. Kanske blir den middag i kväll, kanske äter vi i stället lite småplock (lax, skagenröra, avocado, murkelpaté; kylen är full). Och kålpuddingen tål att frysas för framtida behov. Vi far inte illa. Än.

Smakade lite av kålpuddingen, av någon anledning (jag) var den lite för salt. In i frysen, det lär ”avsalta”.

Jan reser sig snabbt ur stolen. ”Vad vill du göra?” – ”Ingenting.” Det visar sig att det är en tidig ”kissignal” och den här gången hann vi ut på toaletten. Ville inte gärna (det heter något som jag just nu glömt, när man skriver så) byta kläder igen, han är inne på tredje ombytet idag. Tvättmaskinen har klarat de föregående, nu ligger det bara ett par brallor i tvättkorgen.

Att livet kan vara så här hade ingen av oss en aning om. Innan vi fick erfarenheten, det här nya livet är lärorikt. Även utan corona.

Och det blir diverse till middag. Men visst är den fin, den salta…