Söndag 22 mars 2020 – strålande sol gör det omöjligt att ligga kvar i sängen. Några grader kallt innan solen hunnit göra sitt. Jag frukosterar ensam, Jan ligger fortfarande. Han får sin frukost när han vill stiga upp.

Oj vad fönstren behöver tvättas, allt syns alltför väl i solen.

Kvart i nio tycker jag att Jan borde vara vaken – och det är han, liggande på golvet. Han har halkat ur sängen (som tur är, nära till golvet), krupit på knäna en bit, men inte ropat på mig. Med viss möda och assistans kan han vända sig och ta sig upp till sittande på en stol. Nu är han i köket och äter sin frukost, lätt chockad tror jag över att inte kunna komma upp på egen hand. Blöjan är utbytt, ägget kallnat men tydligen gott ändå. Om en stund ska vi ”slåss” med stödstrumporna, men först må han äta färdigt och vila en stund i sin fåtölj här i köket.

Solen skiner.

Glad att det inte var ännu en stroke, eller något annat riktigt allvarligt. Det räcker med att vi båda inser hur svårt det är att få honom på benen om han ramlar. Enligt vägningen hos doktorn i veckan väger han 98 kg med lätta kläder. I Sundbyberg kan vi larma och få hjälp, här får jag ringa på Örjan som är stor och stark och kommer om han kan.

Jan har kläder och strumpor på, och nickar i sin stol, kaffekoppen står odrucken bredvid. Solglasögon inomhus, tydligen är hans ögon känsliga för ljus numera. Minns att svärmor var likadan när hon var gammal. Ändå har jag halvt dragit ner rullgardinen i köket för att skärma av solen. Vill klä på mig och gå ut och sitta på altanen, det blåser inte farligt idag. Men då har jag svårt att ha koll på Jan… Hur man än vänder sig och så vidare.