Måndag 23 mars 2020 – har just talat om för hemtjänsten att vi stannar här på Addarsnäs tills vi måste in till Sundbyberg och ultraljud för hjärtat i Stockholm 7 april. Och jag har avbeställt Jans fotvård 1 april. Känns inte lämpligt att besöka vårdcentralen just nu.

Toalettbesöket avslutas med klädbyte. Första tvättmaskinen för idag är snart färdig och rena kläder ska hängas, ute kanske? Det blåser bra.

För ögonblicket behöver ingen handla något åt oss, vi har vad vi behöver i frys, kyl och skafferi. Så vi tar vårt ansvar på det sätt vi kan, håller oss undan och tittar på änderna i ån. Och den stora haren som i morse skuttade förbi på väg någonstans. Idag blir det inget utesittande på altanen, det blåser för kallt och för rakt in där. Böcker finns, en del av de som står i hyllorna för försäljning på Bokbörsen har jag inte läst. Får väl börja läsa thrillers om annat tryter, det är länge sedan jag läste sådant.

Kanske ska baka en eller annan muffins (även om plåten är annanstans, finns det formar tro?). Annars kanske det blir en gammaldags sockerkaka. Fast baklusten är inte stor, än är jag antagligen inte nog uttråkad.

Tvätten dansar i vinden. Och jag har tagit in klyvd ved, sonens vedträn är lite väl stora för den här vedspisen. De värmer dock som de ska, och jag har en lättillgänglig klyv i källaren.

För första gången i livet har jag nu beställt hemleverans från systemet, Jans alkoholfria vin och whisky och vitt vin till mig. Kostar en dryg hundralapp att få det hemkört, det är det värt. Levereras om en vecka. Om det här karantäneländet håller i sig blir det väl matkassar per nätet också så småningom. Än har han de mediciner han behöver. Jag var tyvärr inte förutseende nog att ta med 3-4 paket med blöjor hit, har ett plus några lösa – så jag får kanske åka till Sumpan och hämta… Än är de inte slut.

När jag bokade av hemtjänsten för de närmaste veckorna fick jag responsen ”stanna så länge ni kan, det här är obegripligt”. Så, just när det skulle till att bli lite enklare för mig åtminstone om morgnarna, så tackar vi nej. Små bekymmer i sammanhanget, än är vi veterligt inte smittade, än har vi våra respektive pensioner och än har vi både mat och tak över huvudet. Tvätt är trots allt enkelt numera. Och jag fixar det där med stödstrumpor, på och av. Den som aldrig har försökt begriper inte vad jag säger.

Det är obegripligt. Att vi alla, och hela landet, jobb och skolor, sjukhus – allt påverkas så snabbt och så obönhörligt. Aldrig har jag tänkt på hur bokstavligt ordet ”obönhörligt” är. Nu hjälper inga böner, bara den inre som säger åt en att behålla lugn och tillit, att inte dyka ner i svarta hål och förlora besinningen. Att glädjas åt allt som ändå fungerar. Att glädjas åt liv. Och vår, och blommor, vindar och sol. Småfåglar. Enstaka lite vilsna tofsvipor, mängder med hungriga svanar på åkrarna. En å full av tjattrande änder. Någon gång en magnifik havsörn, ibland omgiven av kajor och kråkfåglar som vill jaga bort den.

Vi har fortfarande varandra, hur vi än har det. Isolering är inget nytt och okänt för någon av oss. Jag kan ännu kommunicera och ”prata” med syrror och vänner via nät och telefon, Jan får nöja sig med mig och mitt ibland påfrestande tjat. Tack och lov gör han det, med en ibland överraskande reaktion, som häromdagen när han ville att jag skulle vara tyst. Han kan tröttna. han också. Och det är bra.

Photo by Matt Hardy on Pexels.com