Tisdag 24 mars 2020 – corona i press och kommentarer på FB. Alltför många somaliesvenskar bland de som dött i Sverige. Och SL-trängsel på bussar även idag.

Jan kommer ut i köket fullt påklädd, minus de beramade stödstrumporna. ”Har jag glömt något?” Det blir avklädsel och dusch efter frukosten.

Strålande sol utanför mina smutsiga fönster.

Natten var fylld av drömmar, eller kanske var det först fram emot morgonen. Många människor, kända och okända, döda och levande. Kramar. Glädje och försoning. Jag vaknade ordentligt vid sextiden, klev ur sängvärmen runt halv sju. Har gjort ren tvättmaskinen och under densamma. Duschen är i samma lilla rum som maskinen, inte helt bra inser jag när jag tittar närmare. Rost under förmodligen, och en aning upptill. Inget jag kan göra något åt. Har dragit upp värmen därute så att Jan inte ska frysa.

Nyduschad och fräsch man tar igen sig i fåtöljen. Jag sätter mina fötter i ett fotbad och inser i samma ögonblick att telefonen ligger i sovrummet. Den får ligga. Hoppas ingen vill mig något. Fikar. Det blåser kraftigt även idag, solen lockar att gå ut, men det är inte skönt, i alla fall inte än. Klockan är tio. Mina fötter mår så bra som de inte gjort på länge, och ingen telefon störde.

Har lyckats beställa inkontinenshjälpmedel att levereras hit i stället för till Vintergatan, Schenker lär ringa idag eller i morgon. Hoppas det fungerar, så att jag slipper åka in till Sundbyberg. Förstående och hjälpsam kundtjänst.

Glömde ge Systembolaget koden till bommen in på gården. Men de säger i mejl att de ska ringa en halvtimme före leverans, så det går kanske bra. Och nu har jag skickat in ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehandikappad till Sundbybergs byggnadsnämnd. Mejl om att de mottagit mitt mejl, ännu förstås inget svar på min fråga om det gick bra med digitalt foto… Har postat av Jan underskriven ansökan också. Och läkarintyg.

Photo by Kaboompics .com on Pexels.com

Nöjd med ärendeuträttande för idag. Ved intagen. Tänker inte gå ut mera idag, det blåser svinkallt. Någon av killarna här på gården har varit snäll och tagit bort min hög med kvistar, avklippta från trädet utanför. Tacksam.

Spenat framtagen ur frysen. Och osten ligger för temperering inför middag om cirka tre timmar. Laxen får vänta i kylen, liksom den lilla biten murkelpaté.

Nu pratar den torra brinnande veden i spisen med oss. Ett gott ljud, och ett ljud som också gör sotaren glad. Han gillar inte sur ved som sätter sig som tjära i spis och skorsten, och kan orsaka skorstenseld. Det är något jag minns från barndomen, utan att jag nog då förstod vad det var. Inte visste jag eller brydde mig om hur huset vi bodde i värmdes.

Lyssnar till spisen och försöker hitta ro. Det går så där. Det är som om det här coronamolnet täcker allt annat. Inte så att jag hela tiden tänker tankar som handlar om sjukdom och död, inte så att jag alltid slåss med viruset mentalt. Men det ligger där, precis som ett virus gör, ogripbart. obegripligt, ständigt närvarande. Plötsligt hade antalet döda i sjukdomen här i Sverige ökat till över 30. Och det blir flera. Inte bara vi gamla och kanske sjuka redan, unga också. Det är en död som är alldeles för slumpartad för att vara rimlig. Men en pandemi är knappast rimlig. Den bara är.

Och än lever vi, Jan måttligt frisk, men inte corona-iserad, och inte jag heller. I morgon bitti drar jag till Ica och handlar lite, klockan 7. Får väl dra en mössa över mitt gråa hår. Rynkorna är inte mycket att göra åt. Menar trots allt att jag tar ansvar för att inte smitta eller bli smittad. Fort in och fort ut. Avstånd. Känner just inga här så det är inget problem att inte vara sällskaplig. Naturligt isolerad uttryckte någon det.

Och – det är vår!