Nu har Jan diskat och jag torkat. Middagen är aväten och avslutad. Solen försvinner sakta, och vinden kanske avtar lite. En skön eftermiddag närmar sig kväll. Vi mår bra.

Märkligt att min första fråga när jag talar med någon jag inte pratat med på några dagar, är: ”Ni är väl friska?” Aldrig förr har jag frågat så, aldrig hittills har jag varit rädd för svaret. Än är det bra, än är ingen jag känner eller älskar drabbad. Såvitt jag vet.

Det som händer nu är alldeles obegripligt. Det går inte att omfatta med några hittills kända referensramar. Är tacksam att jag enbart har min och de mina att bekymra mig om, inte ett helt land och ett lands ekonomi och diverse annat. Oss själva kan jag hålla hyfsad koll på. Jag är en av de gamlingar som borde sitta stilla därhemma, men som ändå smiter iväg tidigt på en tur till närsamhället för postning av böcker och minimalt handlande. Fort, långt avstånd.

Och så hem igen. Molly är fortfarande hos sin lillmatte och det är jag tacksam för. Det är tomt OCH det är enklare utan hund.

Biblioteket har ställt in alla sina program framöver. Folktandvården stänger och tar enbart hand om akuta patienter. Förstår nog inte riktigt hur effektiv regeln om enbart bordsservering på restauranger är, men den är. (Vad är alternativet?)

Är nog glad att jag/vi är bortom förvärvsarbete. Vi är pensionärer, vi är gamlingar och riskgrupp av alla möjliga skäl, borde karantäna i många veckor, hur många är oklart. Ligga lågt, hålla truten, be om hjälp här och där, helst dö fort och omärkligt så att coronakurvan planar ut innan vi behöver störa den. Hur f-n kunde slutet på våra liv bli så här? På grund av kinesiska fladdermöss? Tacksam trots allt över att leva och bo i Sverige, och inte annanstans.

Photo by HitchHike on Pexels.com