Kan jag någonsin skriva något viktigt igen? Något som är viktigt för mig? Och därmed kanske för andra?

Känns inte så, verkar inte så, det jag skriver är dagsnoteringar om mat, man, demens, kiss och vad därtill hör. Trist för mig och trist för alla andra.  För ögonblicket är vi hemma hos mig, och det gör mig lite gladare än att vara i Sundbyberg. Nu kan jag skylla på att det är klokare (förmodligen) att vara härute på landet än nära Stockholm, med många smittsamma människor. Här träffar vi inga, här far jag snabbt iväg och handlar tidigt det nödvändigaste. Inga kontakter med andra människor, varken friska eller icke friska.

Före påsk ska vi in till Stockhom (färdtjänst från Sundbyberg) för ultraljud på Jans hjärta. Och efter påsk ska Jan in till Sveavägen och en specialist på hjärtsvikt. Annars håller vi oss här ute. Hemtjänsten får vänta, jag kan numera få på stödstrumporna själv (Jans).

När jag frågade Jan tidigare i eftermiddags om han kom ihåg att idag var Mats födelsedag, svarade han ”ja”. Kanske visste han på något sätt, utan att ha koll på någon almanacka, att det var så. Vi stannade där. Det var skönt i solen därute. En påminnelse om att livet också är gott.