Evangeline

Lördagsmorgon, Jan är påklädd när jag tveksamt kliver ur sängen. Han har rakat sig, men är väldigt ostadig på benen. När han väl sitter vid frukostbordet säger han ”det blev alldeles svart, men det försvann fort”. Efter frukost åker kläderna av och blöja och stödstrumpor på. Och klädsel igen, med assistans. Han är förvirrad, säger ”jag behöver hjälp”. ”Med vad då?” ”Allt.”

När jag kramar om honom och talar om att jag hjälper honom med ”allt” blir han lugnare. Nu sitter han och småsover i sin fåtölj. Klockan är bara kvart i nio. Mitt te har kallnat. Nu ska jag ta en snabb dusch.

Vi har suttit ute ett par timmar i solen, fikat och haft det skönt. Och jag har gjort kålsoppa, som nu står på trappen och kallnar. Blir nog middag i morgon. Och så har jag skickat ett klagomål till Schenkers kundtjänst per mejl. Får se vad de svarar, och om det kommer några blöjor på måndag. Jan är lite mera med nu, men är väldigt vinglig när han går. Därmed går han inte så mycket…

Middag idag blir färdigköpt Västerbottenostpaj, med tomater. Glömde salladen igår. Jag har varit bort till brevlådan en gång redan idag, med en Bokbörsen-bok. Får gå dit i morgon också med en bok, den töms inte förrän på måndag hur som helst. Slipper därmed åka in till Ica och registrera böckerna hos Schenker. Laddade med frimärken häromsistens.

Nu ska jag köra en tvättmaskin. Och nu är den klar att hänga, klockan är tjugo i fyra och jag har just insett att klockan ska vridas fram i kväll – sommartid. Hoppas det verkligen blir sommar också.

Jag tänker på Jans farmor. Hans pappa och övriga familjen förlorade tre systrar i spanska sjukan. Tre unga, förmodat livsdugliga kvinnor dog. Och farmor Evangeline (levde farfar då?) fortsatte leva. När andra världskriget tog hennes hemland Norge, slogs hon från Sverige och fick så småningom någon sorts medalj (vet inte var den finns idag, hoppas den finns hos någon som inombords hyllar denna starka kvinna). En stark och sträng kvinna, om jag ska döma efter de bilder jag sett. Hon levde länge, vet inte hur gammal hon var när hon dog, Evangeline Winter (osäker stavningen), gift Börjesson i Göteborg. Förr tänkte jag aldrig på hur spanska sjukan påverkade svärfar, Jans far, och svärfars syskon. Två systrar överlevde. Idag tänker jag på det.

closeup photo of woman portrait

Photo by Yogendra Singh on Pexels.com

Och n.ej, detta är inte Evangeline. Men en stark kvinna, tror jag.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Evangeline

  1. Karin skriver:

    Ja, alla dessa öden! Min pappa släktforskade och försökte ta reda på så mycket som möjligt om de olika personerna bakåt i tiden. Han försökte berätta för oss barn, men det blev liksom ”information overload”, så vi stängde av. Det ångrar jag förstås nu. Brorsan också. Men turligt nog har vi en kusin som släktforskar, så när vi vill veta något kollar vi med honom. Och ibland får vi en kopia på något brev, till exempel från farfars bror, som for till Amerika och skriver hem, detaljerat, om boendeförhållanden, jobb, lön och annat. Tufft liv, men väldigt lite klagomål.

    • beskrivarblogg skriver:

      När jag läser din kommentar ler jag lite – overload då, kunskapsbrist nu. Syrran trodde att båda föräldrarna haft en släng av spanskan, jag har ingen aning – men föreslog att hon skulle kolla med kusin i Avesta… Ha en fin dag, Karin!

  2. bergalott skriver:

    Lite underligt är det att jag aldrig hörde ett ord om Spanska sjukan av min far som var född 1901, och borde ha mött öden av vad jag kan förstå. Men så är det. Somliga är meddelsamma och andra inte.
    Det känns så innerligt när du beskriver hur ni har det. Ikväll ömsint och andra gånger går du i taket. 😉 Det du berättar ur ditt perspektiv borde även det kunna bli en dokumentation i form av en bok. Visserligen finns det många sådana men varför inte du??? Din stil är allt lite unik, tycker jag. Kram och gonatt ❤

  3. beskrivarblogg skriver:

    Kram vännen, ibland går jag i taket – idag är nog början på en sådan dag. Jan är orolig, han vet inte varför, vill gå när han nästan inte kan, etcetera… Ett ögonblick i sänder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s