Vi faller in i teckenspråk emellanåt. Ett finger talar om att det är en grad därute, om jag samtidigt pekar mot fönstret. Eller tio fingrar när det är tio grader varmt. Ibland orkar jag inte upprepa allt jag säger en eller flera gånger. Tummen upp är förstås bra, tummen ner mindre bra. Hörsel och hjärna, frisk eller skadad, hänger nära ihop. Ofta är det lättare för Jan att uppfatta vad jag säger, när jag pekar och viftar, och inte enbart använder ord. Med högre eller lägre röst…

Nu är värmefläkten flyttad in i Jans sovrum, rullgardinen nerfälld, en ren sovtröja på sängen. Så småningom ska han förhoppningsvis kunna sova gott därinne.

Kvällen är inte slut ännu. Efter nyheterna går Jan in i sovrummet för att kissa i hinken – problemet är bara att han skvätter efter vägen utan att märka det. Jag märker det. Torkar golv igen. Och morrar åt att han inte går på toa i stället. Han ”förstår inte, det här är rena dårhuset”. Ja.

Jag torkar golv och förtvivlar. Byter blöja, hoppas tofflorna torkar utan att lukta. Hoppas att han nu kan sova utan att störas av min hopplöshet nyss. Tur att den här dagen nu är tämligen slut. Jag är det nämligen.

Photo by Samad Deldar on Pexels.com