Tisdag eftermiddag, 31 mars 2020 – nog tjatat om blöjor. Nu har vi dem. Det blir pyttipanna med ägg till middag, bara så ni vet. Och jag har tvättat toamattan, som ligger på en stol ute för att torka. Den centrifugerades inte. Hoppas inte tvättmaskinen beckat igen av fårull, efter toffeltvätten. När de väl har torkat har jag ett par tofflor till, Jan har ett par färre. De krympte rejält.

Det har varit alldeles för kallt för att vara ute idag, bara ner till vedboden och in i källaren för att klyva för stora vedträn räckte för min del. Vedspisen brinner snällt hela dagen. Fläkten får vila till natten.

Fortsätter läsa Rhinehart´s Long voyage back. En skildring av en annan sorts helvete än det som corona skapat i världen. En bok jag inte tål att läsa intensivt, behöver ta paus emellanåt. Så här till exempel.

Häromdagen fick jag en bild på Evangeline (Jans farmor) som ung från sönernas kusin i Frankrike, igår skickade syrran i Uppsala en bild på vår mormor Anna som baby. Värmer mitt hjärta att se dessa starka och stränga, ibland fördömande stränga (åtminstone mormor Anna) som den baby respektive unga kvinna de båda var en gång. De var nog ungefärligen jämngamla, mina årtal och datum är bristfälliga. Och de slogs för en bättre värld, på sina olika sätt. Mormor för kooperation, Koppra, Evangeline för sitt hemland Norge (och säkert dessförinnan för sin familj och sina barn, liksom mormor som ogift mamma). Och farmor min var lotta, fick nog också en medalj som jag inte känner till riktigt. Mormor och farmor gillade aldrig varandra, åtminstone vet jag att mormor alltid kallade farmor för ”fru Fällman” med ett lite snörpigt tonfall. Konkurrens? Min tolkning.

Vad jag önskar att jag visste mera om deras liv. Det jag inte vet får jag hitta på, de kan inte klaga. Den som vet mera får berätta.

Tvättade stödstrumpor hänger på tork över vedspisen, krympta tofflor står på tork bredvid. Jag eldar, tricksar med vedträn så att de ska passa ihop i spisen. Bra att ha klyvt de stora. Kvistar är svåra att hantera. Det går, det också – och spisen sprakar tacksamt när jag stänger luckan. Jag har ingen som helst klimatångest för att jag eldar ved i vedspis. Mitt perspektiv är för kort och för egocentriskt. Kanske också egoistiskt. Snart är veden slut, hoppas det blir en varm vår.

För det blir väl vår? Mina minitulpaner i rabatten tror det, de börjar slå ut. Liksom påskliljor – de ser också mini ut, förmodligen i brist på näring. Jag har inte ens klippt ner pionresterna i höstas. De står där och skämmer ut mig. All blå scilla bättrar på det hela en aning, de gula krokusarna börjar frysa.

Ännu en dag där jag ägnat mig åt Jan på de sätt jag kan. Och inte mycket mera. Glad att de förbaskade blöjorna äntligen kom till rätt adress. Ett bekymmer mindre, en sak till som jag inte behöver kolla upp. Vi har blöjor, Jan har vin, jag har whisky (gin börjar ta slut) och vin – livets väsentligheter. Livet är en fars ibland. Hoppas jag slipper vakna runt klockan fyra i morgon bitti till en påklädd man som inte vet riktigt var eller vem han är just då.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Not mine.