7 april 2020 – tisdag; ultraljud idag, Jan har just duschat, sig och nästan mig. Jag hade kläderna på. Har klippt hans ögonbryn, inte lika snyggt som när frisören gör det. Ett problem när han duschar är att han inte kan ha hörapparaten i örat, och därmed hör han ingenting…

Nu dricker jag mitt kalla te och försöker samla ihop mig igen. Jag har nära till gränserna för ögonblicket. Jan är klar med morgonbestyren när klockan är kvart över nio, jag har inte börjat med mina. Inser att han inte har rakat sig… Tror det får vara, det är hans hjärta som ska undersökas, inte hans skäggväxt.

Har hällt ut mitt te och gjort kaffe i stället, Jan ville ha, men drack bara någon klunk. Lika bra det, ibland får han slem i halsen efter både kaffe och te. Då följer hosta och spottande som är ansträngande för honom, trots slemlösande tablett. Är hela tiden rädd att något ska åka ner i lungorna, men röntgen för ett par veckor sedan visade att lungorna då var bra. Nu tar han igen sig i sin stol, iklädd ett gammalt ”Mjölk är livet”-förklä för att tröjan ska hålla sig fräsch. Han blundar, och ser ganska nöjd ut, trots mitt härjande. Gungar lite lätt i kontorsstolen.

Fick äntligen se äldrehandläggarens utredningsrapport (den låg i posten): Flera timmar än tidigare (nu 20 timmar i månaden) för avlösning via hemtjänsten, duschhjälp tre gånger i veckan, strump- och klädhjälp varje morgon en halvtimme. Ingen städning, han har antingen glömt att vi talade om en gång i månaden, eller inte fått till det. Spelar ingen roll nu, vill inte utnyttja någon hemtjänst alls för närvarande. Vi får klara oss så gott det går. I morgon hoppas jag att vi kan åka hem till mig.

Jag har ögnat tidningarna på nätet, kollat mejl och FB. Undrar när vi alla blir så trötta på alla skräckskriverier om corona och covid19 att vi struntar i alla förhållningsregler och gör myteri. Går och handlar, låtsas att det inte finns något virus. Gör allt vi brukade göra innan det här började för några veckor sedan. Hur många veckor är det? Fyra-fem? Känns länge, och blir längre. Det kan kännas som om det inte spelar någon roll, vi blir sjuka eller håller oss friska hur vi än gör. Tänker vara lydig, ingen behöver oroa sig för det. Det jag funderar på nu är om det är för sent att lyda. För många av oss.

Jag känner mig ockuperad av viruset, också om jag inte är smittad eller sjuk. Småsnuvig även idag, men ingen feber eller hosta. Ockupationen handlar inte så mycket om kroppen, som om sinnet. Hjärnan kör rundgång, fokus är någon annanstans, har gömt sig och hittar inte hem. Vaknar mitt i natten av ingenting, kan inte ens skylla på Jan. Har svårt att somna om. Och går till slut upp vid halv sju, i morse dammade jag vardagsrummet vid den tiden och ruskade dammvippan på balkongen.

Jan är orolig, snurrar i sin stol. Jag vet inte varför, och det gör nog inte han heller. Men han vill inte sitta still, frågar jag så får jag till svar ”vet inte”. Men han ville raka sig, så det är gjort nu. Han är fräsch och fin under förklät. Om en timme kommer färdtjänstaxin. Alltid svårt att veta hur dags man ska beställa

Photo by Jake Heinemann on Pexels.com

hemfärd, men det går ju att ändra i sista stund. Fast det blir förmodligen inte i en sån där vacker bil.