Skärtorsdag 9 april 2020 – biter av en tand när jag äter en Riesen-kola och tuggar alltför entusiastiskt. Skit. Får tid 16 april hos min tandläkare. Nog om detta. Det gör inte ont. Bara i plånboken.

Tacksam är jag för att gården har en sådan fantastisk förvaltare. Igår pratade jag med honom om att min ved var slut, idag står en stooor vit säck full med torr ved utanför min vedbod. Jag klyver och sorterar, har tagit in och eldar just nu. I källaren har jag en hög färdig ved och halva säcken återstår att hantera. När så bommen inte ville öppnas med min kod och jag var på fel sida med bilen, ringde jag honom och han ringde bommen. Och mig ett ögonblick senare för att kolla att jag faktiskt kom in. Han är guld värd, eller åtminstone kanske någon sorts belöning. Han och Mischa, som väl var den som fyllde säcken med ved.

Lyssnar just nu till mina gamla CD-skivor på min nya radio. När jag ändå ”var tvungen” att snabbt åka in till Clas O i Norrtälje för att köpa ny värmefläkt (den gamla dog igår) så köpte jag även en FM-radio som jag kan spela CD på. Lite burkigt ljud, men mina öron är inte så finkänsliga. Har saknat min musik. Nu har jag den igen, på köpet fick jag Tegnell och procenter och siffror in absurdum, orkade lyssna en stund. Nu skön klassisk musik i stället.

Livet är alltså som vanligt – en del bra och glädjande, annat mindre så. Balans kanske det kan kallas. Musiken gör mig gott. Jan är inte så intresserad, men protesterar inte.

Middagen idag blir rostad potatis, morötter, röd paprika, champinjoner och kycklinglårfiléer, marinerade sedan igår kväll. Tror det blir bra. Ost efter.

Det var gott, jag åt därefter. Jan åt. Idag har jag torkat honom i rumpan för första gången i vårt långa liv tillsammans. Med babyservietter, mjuka och trevligt fuktiga. Hittade ett paket i hans städskrubb häromsistens

Photo by Victoria Borodinova on Pexels.com

och tog med dem hit. De kom väl till pass. Skönt att varken han eller jag är besvärade av den här konstiga och nya sortens intimitet.

Efter middagen och när Jan diskat, lyssnar jag (och kanske Jan) till Jan Garbereks Officium. Som så många gånger förr ger den mig ro. Musik är så mycket viktigare än jag låtit mig tro, när jag inte haft möjlighet att spela mina CD-skivor. Jag har enbart lyssnat till Youtube ibland, och där mest Cohen, har glömt bort Spotify. Nu är musiken tillbaka hos mig, i mig. Tack vare en röd, ganska ful, liten, rund radio.

Och jag spelar försiktigt, inte som tidigare på full volym. Säger mig att jag tar hänsyn till Jan. Kanske är det så, eller så är det mig jag tar hänsyn till. Ibland är det svårt att skilja det ena från det andra. Spelar ingen stor roll.

Eller så gör det det. Nyss sade han ”jävla skrikande” och jag dämpade genast volymen ännu en bit. Tråkigt det här med att leva någon annans liv utan att någonsin kunna göra det, men ändå, på bekostnad av det som kunde vara ett eget liv. Inte för att tycka synd om mig, bara som en observation som skaver lite. Suddar ut lite glädje. Så nu plockar jag fram ytterligare skivor jag vill spela i kväll. Dan Gisen Malmquist till exempel, Vattenringar. Därefter får det bli Rapport.