13 april 2020 – annandag påsk. Vi är i Sundbyberg, med pick och pack. Inte lika mycket som vanligt, det mesta fick stanna på Addarsnäs. Snöstorm strax innan vi for, nu strålande sol, men fortfarande kraftig vind. Började dagen vid 8-tiden med att läsa lite tillägg och ändringar i ett tidigare flera gånger läst manus åt en kund. Kunde skicka tillbaka det med mina kommentarer innan vi åkte.

Smet hastigt in på Hemköp, nästan inga människor där. Mycket lugnt. Höll avstånd och andades genom näsan, tvättade händerna direkt när vi kom hem. Än verkar vi friska. Har lite tvätt med hit, ska kolla senare om det finns någon ledig tid i veckan. Torsdag eftermiddag ska jag till tandläkaren, har lyckats boka av den aviserade ”extra” tiden i morgon. Nu gäller det bara att också lyckas ändra tiden för en annan leverans hem till mig, eftersom vi inte är där igen förrän på fredag…

Jans deklaration är påskriven och färdig för inlämning. Min återstår att göra, jag behöver ha lugn och ro för att det ska bli rätt med blanketterna. Momsen ska också in, men det är ingen brådska. Några veckor kvar tills det måste vara inne.

Så dyker den upp igen, den där känslan från igår kväll att jag vill göra någonting. Just nu kändes det som ”måla, rita något, göra former på papper” som för länge sedan. Men jag inser samtidigt, parallellt, att det jag gör numera är måla med ord. Händerna och resten vill skapa. Utan att riktigt komma till skott. Är det corona-väntan som ger mig den här längtan? Den är inte konkret, den här längtan. Den har inget tydligt mål, handlar inte om längtan efter närhet till en annan människa som förr i goda stunder. Handlar kanske om närhet till mig själv, i ensamhet. Det är ju länge sedan, det med. Vet inte. ”Och om du visste, vad skulle du veta?” Jag hör Will Schutz prata med mig på en update i Westerbeke, California, för länge sedan. Han avsåg att vi ofta vet, när vi hävdar att vi inte vet. Inte vet vad vi vill, inte vet vad vi kan, inte vet vad vi är rädda för, inte vet vad vi vågar och inte vågar. Var vi har modet att leva våra liv. Och han visste.

Jag målar med ord. Många ord, utan att säga något särdeles klart och begripligt, ens för mig själv. Så läser jag andras ord en stund, men utan fokus där heller. Rastlös, vill att det ska bli kväll och middag och dags att gå till sängs. Och kanske drömma, men inte som den senaste natten. Någon sågade långsamt huvudet av en okänd kvinna som inte såg särskilt plågad ut. Inte förrän huvudet trillade ner på golvet och blodet forsade, tillsammans med diverse annat. Klockan var fyra när jag vaknade och slapp uppleva resten. Somnade om efter vad som kändes som någon timme, och vaknade igen vid åtta. Då hade Jan rakat sig och satt i sin stol och väntade på att jag skulle fixa frukost.

Jag minns en härligt glad dröm från de senaste veckorna – en där bästa vännen och jag var glada och pratsamma och tyckte det var kul att träffas, och komma ihåg oss tillsammans. Glädjen slocknade när jag vaknade och insåg att det var en dröm.

Vi har ätit resterna av Janssons frestelse, lite skagenröra, slängt omogna mogna avocados. Rostat briochebröd, tomater och ost. Sammantaget en god middag. Klockan är strax sex, disken är klar. Den vassa tanden irriterar mig. Två dagar tills jag får komma till Ulrika, min fenomenala tandläkare.

Nu en stunds tittande på italiensk konst, framför allt Leonardo da Vincis. Och så god natt.

Photo by Johannes Rapprich on Pexels.com

Om den här bilden vet jag inte mera än det som anges ovan.