Hon hade till och med köpt två sorters bakjäst. Som om hon faktiskt trodde att hon skulle baka både bullar och matbröd. Än har hon inte gjort det. En annan dag kanske. Idag är hon segare än vanligt, inte mycket blir gjort. Hon behöver inte ens tänka fram middagen, en halv västerbottenpaj väntar i kylen, sallad till och ost efter. Lätt som en plätt. Tanken får henne att längta efter plättar med frasiga kanter, men plättlaggen är nog på ”landet”. Här är den inte. Hungrig blev hon också, magen talade om det för henne med ett kurrande som bara hon hörde.

Det börjar bli tråkigt att vara hänvisad till att stanna i huset med mannen hon var gift med, i många år före skilsmässan för snart tjugo år sedan. De har känt varandra i över sextio år, även om hon var sambo och särbo med ”mannen sin” i femton år, tills han dog för fyra år sedan. Numera bor hon åter med sin första man, som behöver hjälp att klara sig. Stroke, förmaksflimmer, demens. Han kan inte bo och leva ensam. Och nu får egentligen ingen av dem lämna huset, hon åker in till Norrtälje och tankar bilen när det behövs, de åker hem till hans lägenhet när han ska vidare på läkarbesök. Annars är de här. Naturen är vacker, blomster överallt och harar som skuttar förbi, kossor längre bort i en hage, hjorthägn. En stor sjö, och en å med vattenfall som brusar alldeles utanför hennes lilla hyrda hus. Det är vår, även om det är kallt idag med nordliga vindar och moln som skymmer solen.

Hon sitter vid datorn och låter fingrarna sköta skrivandet. Någon liten del av hjärnan är förmodligen involverad, åtminstone den funktion som sköter stavning och bokstäver i rätt ordning. Det blir ord. Hon har just nu inget syfte med det hon skriver, utom att göra någonting. Hon förmår inte bara sitta och titta, orkar inte läsa om de böcker hon har ligger i en trave i köksfönstret. Sex böcker där, en på bordet, fem på nattduksbordet. Och mängder i bokhyllorna, utlagda för försäljning på Bokbörsen.

På bänken ligger en handlarlapp, med ett enda ord. ”Korinter”. Syrran brukar göra goda korintkakor, hon ska be om receptet. Men utan korinter blir det inga sådana kakor, så det är ingen brådska. Av någon anledning vill hon nu sysselsätta sig med bakning, och långkok och mat som hon inte gör så ofta. Kanske tror hennes reptilhjärna att hon säkerställer överlevnad på det sättet. Virus kan väl inte döda den som gör livsuppehållande nyttigheter?

Tankar (om det ens kan kallas tankar) far hit och dit och dyker upp med konstigheter. Liksom drömmarna när hon är på väg att vakna. I morse levde mannen hennes fortfarande, hon insåg det när hon steg in i det en gång gemensamma hemmet och många av hans boxerkalsonger låg utspridda på golvet. Hon började plocka ihop dem, slängde några som var alltför slitna, och så dök han upp. Glad över någonting som var värt att fira, hon vaknade med ett leende. Tills hon kom ihåg att han ju dog för fyra år sedan.

För drygt ett halvår sedan kom hennes första bok ut. Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk. Fortfarande vet hon inte mycket om hur den har sålt, bara att returer ska skickas från Adlibris nu under våren. Antagligen har den inte sålt så bra som hon hoppades i höstas. Men, den har efterfrågats och blir talbok, det gläder henne. Och den finns både som e-bok och ljudbok. Någon gång får hon väl information från förlaget om försäljning…

Med flit skriver hon ”hennes första bok”. Just nu handlar tillvaron mest om livet med ex-maken och hans demens, om tvätt och blöjor och kissande bredvid toalettstolen. Om repetitionen av instruktioner, ”ordergivande” som inte känns bekvämt, men som blir nödvändigt. Om ömhet och kärlek och glädje och skratt tillsammans också, ibland. Hans närminne är närmast obefintligt, men han minns saker längre tillbaka som hon glömt. De kompenserar varandra, nu som när de var gifta med varandra. Och sönerna är glada att föräldrarna har varandra.

Någonstans läser hon att den som skriver en biografi sällan har ytterligare någon bok ”i sig”. Hon vill ändå fortsätta skriva, hon vill bli utgiven eller ge ut själv. Och hon vet att bokbranschen förändras snabbt, att den fysiska bokhandeln har gått sämre än någonsin tidigare just nu, att det därmed också är svårare än hittills att tränga sig igenom bruset av alla förhoppningsfulla skrivande människor. Det krävs något extra, och hon är inte säker på vad. Vet bara att hon inte är någon driven försäljare, eller marknadsförare, hon har inte de kontakter och den överblick över bokvärlden idag som krävs.

Vissa saker är bättre än de var. Hon spelar inte längre på några internetcasinon. Ett stort plus, också vad gäller hennes ekonomi. Och om ett halvår är hennes skuldreglering avslutad. Hon har faktiskt lite pengar kvar på sitt konto, och lite hos Avanza. Förlusten där är just nu bara 31 kronor, delvis beroende på att hon inte satsat några stora pengar. Hon är nöjd och fortsätter spara där.

Idag kan hon utan att krokna också beställa hemleverans av det hon och han vill ha från systembolaget. Bekvämt och billigare än att själv åka in till Norrtälje och handla, och därmed utsätta sig för smittrisk. Det är skönt att inte behöva överväga varje krona mot ett speltomt bankkonto.

P O Enquist är död. Igår var hans dag att dö, men han levde alla andra dagar. Hans Ett annat liv gav mig modet att skriva om mitt liv, också det ”ett annat liv”. Han var 85 år, och de sista åren var svåra. Sju år äldre än jag är nu. Och han gjorde ett så ofantligt mycket starkare avtryck på samtid och människor. Jag kan aldrig komma ikapp, och tänker inte ens försöka. Men vill fortsätta skriva, och ingen mer än jag själv kan hindra mig.

Photo by Emre Can on Pexels.com

I would like to live in this room.