Igår

Måndag 27 april 2020 – kallt, frusna pelargonknoppar. Solen lockade ut mig, men vinden var fortfarande för kall så jag gick in igen. Pelargonerna har fått flytta inomhus de också. Och Jan sover i sin stol, han har inte ens försökt gå ut. Klokt.
Har fått kakrecept från syrran, nu fattas bara korinterna.
Var uppe redan halv sju, ingen mus i fällan och ingen hasselnöt heller. Fällan hade smällt och musen klarat sig. Fick för mig i natt att lätta fötter sprang över mitt täcke i sängen – kanske var det musen, kanske var det inbillning. Föredrar att inte veta.
Läser en författares manus, testläsare kallas det. Tar en bit i taget. Och går ut i solen, men flyttar undan vinden. Och drar upp vissna tulpanrester ur rabatten. Har bett den av ”killlarna” som kör gräsklippare runt här att också vid tillfälle ta bort de döda trädresterna nedanför altanen. Städa lite.
Stockholmare och överbliven potatisgratäng till middag, sallad och ost till.
Läser om en gammal Olivia Goldsmith, Bestseller – och oj, vad bokutgivning då i USA var knepig – är det förmodligen ännu mera idag, och även här. Lite nöjsam läsning dock, inte särskilt djupgående eller krävande. Och medan jag läser kan jag inte låta bli att tänka på att den här författaren dog efter ett misslyckats skönhetsingrepp – so very American…
I fönstret ligger också böcker som The day you saved my life, No time for goodbye, Seating arrangements, The bigger the better, Blind faith, och ingen av dem har gjort mera för mig än att jag lagt bokmärken i dem efter några sidor. Har läst dem tidigare, men ids nog inte läsa om. Intressant att fundera på vad som får mig att läsa om.
Jan sover en stund i sin fåtölj. Klockan är bara fyra, ingen middag ännu. Gårdagens tvätt är torr och undanlagd. Osten har kommit ut ur kylen för att bli mera rumstempererad. Tomaterna också. Jag har bara lust att lägga mig och somna, har ingen som helst längtan efter resten av den här dagen. Inte för att den varit dålig, bara för att den har varit som vanligt. Okej, jag har fått betalt för en bok på Bokbörsen som hade skickats påminnelse om. Det är bra.
Jag läser, och kommer på mig att undra hur det var/är att vara mitt i smeten, att ha massor att göra och inte riktigt veta vad som var viktigare än vad. Som det var förr, då när jag inte hade tiden och orken att ta reda på vilket. Nu har jag tiden, men inte orken. Eller energin, jag tycks inte bry mig. Jag bryr mig inte tillräckligt för att bry mig.
Livet stillnar omkring mig/oss. Och det är kanske bra. Ingen av oss vill ha upprörande händelser. Vi vill ha lugn och ro, vi vill tro att vi vet vad som ska hända, vill inte ha något oväntat.
Middag är äten, Jan diskar.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Igår

  1. Karin skriver:

    Om bokutgivning i USA var krångligt förr har det nog krånglat till sig lite till sedan dess! Jag har några skrivarkompisar där som berättar valda galenskaper från sina försök att bli utgivna. Det är otänkbart att nalkas ett förlag utan agent. Och lika otänkbart att nalkas en agent utan att ha gått igenom några kurser om hur man skriver till pitch-brev till en agent. Jag lovar, det finns dyra kurser för sånt! Sedan ska man studera agenternas regelverk för hur dom vill ha breven och ja, sedan blir det för det mesta ändå inget. Ingen trodde mig när jag berättade att här i Sverige kan (kunde?) man skicka in manus direkt till förlagen!

  2. beskrivarblogg skriver:

    Misstänkte att det kunde vara så – enklare här även om det är svårt nog…

  3. Karin skriver:

    PS. Vad jag egentligen tänkte kommentera är att jag med viss förundrar ser på dem som lever sina liv på det där sättet som jag också gjorde en gång. Som att befinna sig i en torktumlare. Jag längtar inte tillbaka!

    Men att kunna umgås ordentligt med barn och barnbarn vore förstås inte så dumt …

    • beskrivarblogg skriver:

      Nej, jag förundras också och någon torktumlare vill inte heller jag tillbaka till – men någon social kontakt och ett mera ”normalt” varande vore inte fel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s