Måndag 27 april 2020 – kallt, frusna pelargonknoppar. Solen lockade ut mig, men vinden var fortfarande för kall så jag gick in igen. Pelargonerna har fått flytta inomhus de också. Och Jan sover i sin stol, han har inte ens försökt gå ut. Klokt.
Har fått kakrecept från syrran, nu fattas bara korinterna.
Var uppe redan halv sju, ingen mus i fällan och ingen hasselnöt heller. Fällan hade smällt och musen klarat sig. Fick för mig i natt att lätta fötter sprang över mitt täcke i sängen – kanske var det musen, kanske var det inbillning. Föredrar att inte veta.
Läser en författares manus, testläsare kallas det. Tar en bit i taget. Och går ut i solen, men flyttar undan vinden. Och drar upp vissna tulpanrester ur rabatten. Har bett den av ”killlarna” som kör gräsklippare runt här att också vid tillfälle ta bort de döda trädresterna nedanför altanen. Städa lite.
Stockholmare och överbliven potatisgratäng till middag, sallad och ost till.
Läser om en gammal Olivia Goldsmith, Bestseller – och oj, vad bokutgivning då i USA var knepig – är det förmodligen ännu mera idag, och även här. Lite nöjsam läsning dock, inte särskilt djupgående eller krävande. Och medan jag läser kan jag inte låta bli att tänka på att den här författaren dog efter ett misslyckats skönhetsingrepp – so very American…
I fönstret ligger också böcker som The day you saved my life, No time for goodbye, Seating arrangements, The bigger the better, Blind faith, och ingen av dem har gjort mera för mig än att jag lagt bokmärken i dem efter några sidor. Har läst dem tidigare, men ids nog inte läsa om. Intressant att fundera på vad som får mig att läsa om.
Jan sover en stund i sin fåtölj. Klockan är bara fyra, ingen middag ännu. Gårdagens tvätt är torr och undanlagd. Osten har kommit ut ur kylen för att bli mera rumstempererad. Tomaterna också. Jag har bara lust att lägga mig och somna, har ingen som helst längtan efter resten av den här dagen. Inte för att den varit dålig, bara för att den har varit som vanligt. Okej, jag har fått betalt för en bok på Bokbörsen som hade skickats påminnelse om. Det är bra.
Jag läser, och kommer på mig att undra hur det var/är att vara mitt i smeten, att ha massor att göra och inte riktigt veta vad som var viktigare än vad. Som det var förr, då när jag inte hade tiden och orken att ta reda på vilket. Nu har jag tiden, men inte orken. Eller energin, jag tycks inte bry mig. Jag bryr mig inte tillräckligt för att bry mig.
Livet stillnar omkring mig/oss. Och det är kanske bra. Ingen av oss vill ha upprörande händelser. Vi vill ha lugn och ro, vi vill tro att vi vet vad som ska hända, vill inte ha något oväntat.
Middag är äten, Jan diskar.