Jo, jag tror själen har dragit sig tillbaka. Den där tangon för vilsna själar, den är inte för mig. Tango hjälper inte när man är ensam, ”it takes two to tango”. Absolut.

Och om man inte har någon att dansa tango med, vad gör man då? Ingen att dansa någonting med, numera. Länge sedan det dansades, länge sedan, om någonsin, tango. Troligen inte, hon kan nog inte hävda att hon skulle ha kunnat klara tango. Dansade härligt och befriande gjorde hon enbart med den hon älskade. Hon minns en gång när kärleken sjöng tyst i hennes öra om ”moln” på skånska – hur det nu kunde vara så oerhört erotiskt just då, kan hon idag inte förstå. Hon vet att det var det. Hon uppfattade det som maximalt erotiskt, och därmed var det så – hon fick hålla i sig för att inte trilla ihop på dansgolvet.  På en färja till eller från någonstans.

Det var då, för mycket länge sedan. Nu är det mesta länge sedan.

Nu i kväll återstår att se till att Jan kommer i säng. Av med stödstrumpor, borsta tänder, kissa, smörja in benen, på med sovtröjan – och i säng. Med en stol som antagligen mest står där mot sängkanten för att hon ska få sig att tro att han inte kan trilla ur sängen. Hans nattlampa är släckt, men han hittar strömbrytaren om han vill. Och behöver kissa i natt. Än fungerar det, även om golvet ibland behöver torkas på morgonen.

Jag (eller hon, eller båda) sitter nu ensam vid köksbordet. Det är svart natt ute. Och det är skönt med enbart något knäppande från vedspisen.  Jag tar ur hörapparaterna, det är inget jag behöver höra mera i kväll. Välsignat tyst.

Jag saknar mannen min, hans livsglädje och hans förmåga att göra mig glad. För det mesta.