En särskild dag

Söndag, 3 maj 2020 – vaknade vid halv två och harklade mig sedan i någon timme, somnade om och sov tungt till sju. Harklar mig fortfarande, har ingen feber, inte ont någonstans – men otrevligt mycket slem i halsen. Mitt i natten är det lätt att få panik och få för sig att det inte går att andas förbi det där som verkar sitta i halsen. Tog en slemlösande tablett i lite vatten, kanske hjälpte det.

Vi har suttit ute i solen ett tag, men nu är molnen heltäckande igen. Har sorterat Jans medicin i hans dosett för två veckor fram. Och läst lite, men jag har ingen riktig fart idag. Är inte trött heller.

Så försöker jag komma på att jag glömt något, vem fyller år den 3 maj? Minns så, mannen min, han fyllde år den här dagen. Och om någon vecka har han varit död i fyra år. Och vår (Jans och min) son har om någon vecka varit död i sex år. Maj har varit en tung vårmånad de senaste åren. I år hotar oss coronaviruset, än vet jag inte att någon av ”de våra” drabbats.

Vi tvättar händer, dricker vatten (och lite annat), träffar ingen, lever på det vi har i skåpen. Skulle behöva en ny toaborste, men den gamla får duga ett tag till. Jans risifrutti är slut, han får äta något annat som ”lunch”. Kanske en omelett. Lagom lätt. Lappen ”att handla” fylls på efterhand där den ligger på fönsterbänken i köket. Vi har de mediciner Jan behöver några veckor till. Krångligt att förnya recept när det är jag som har fullmakt att fixa och hämta åt honom. Om vi måste åka in till Sundbyberg kan jag springa upp på vårdcentralen och lämna in en lapp om receptförnyelse.

Vår svärdotter fyller år nästa vecka, och ett av barnbarnen (orimlig benämning numera) om ett par veckor, sedan äldste sonen och nästa barnbarn. Och i augusti sondottern först och sedan yngste sonen.

Jan undrade nyss vad det var som låg på lampfoten på köksbordet. CD-skivor med yoga för ”mind, body and soul” – de har legat annanstans länge. Jag fick för mig att jag ville testa dem nu. Min röda radio kan spela upp CD-skivor. Än har jag inte gjort det. Intalar mig att det mest handlar om att Jan inte är intresserad av att behöva lyssna. Har dock inte frågat honom.

Mitt i alltihop (vad det nu är) letar jag på gravbrev för föräldrarna. Kusinen därhemma har talat om gräsklippning för någon summa per år. Jag trodde det var klart, men det var det inte. Nu tar yngsta syrran över, hon har fått den information hon behöver. Jag är glad att kunna släppa gräsklippning runt en grav jag ändå mycket sällan besöker… Har ingen längtan tillbaka till ”därhemma”.

Jag läser (om?) Tasmina Perry´s Private Lives. Den beskrivs som ”pure escapism” och om det innebär verklighetsflykt, stämmer det. So far. Har bara läst en fjärdedel ännu. Undrar varifrån jag fått den boken? Ibland har jag köpt själv, ibland har jag fått boken någonstans ifrån. Ofta har jag glömt.

Pratar kort med yngste sonen, han HAR deklarerat. Fortfarande hönsmamma som behöver veta…

Det här är en lång söndag, en dag som många gånger tidigare varit full av glädje och födelsedagsfirande och flagghissande. Men också av sorg och ömsesidig besvikelse. Nu ingetdera. Bara en söndag som alla andra, men längre, lite ledsnare, lite segare. Minnen. Den sista av dina födelsedagar var jag inte inblandad i (annat än via pajformar och tillbehör, varken du eller jag ville att jag skulle delta). Ändå vet jag ju att du ordnade en härlig fest, att dina (tidigare våra) grannar gick hem till sitt mätta och belåtna. Jag vet att dina kusiner och barn etcetera också var glada åt din födelsedagsmiddag. Och jag var det. Men ingen av oss visste att allt som hade med din fest att göra kanske var för mycket. Ingen visste att du skulle dö en vecka senare.

Sparris, melon, sallad, tomat, minipaprikor, fläskytterfilé lagad i slowcooker häromdagen (tveksam till den, verkar torr; går den inte att äta med god aptit finns rökt skinka i stället). Någon sorts middag blir det hur som helst. Och det finns lite glass i en Sia-burk i frysen, pinnarna är slut.

Ser bilder på Ewas på Gotland lilla katt Markatta, en Maine Coon. Längtar efter katt igen, inser jag. Vimsan försvann här för två år sedan, Minsann försvann på Djurö, Majsan dog här efter hundattack. Saknar att ha en katt, saknar allt som har med en katt att göra. Saknar också Molly som jag har till låns, som fodervärd. Den senaste månaden har hon varit hos sin första familj. Och haft det bra. Jag kände att det blev lite för mycket att ta hand om henne som hon behövde. Vi får se hur det blir framöver.

Efter en Dry Martini är harklandet borta. Hoppas det fortsätter så. Jag bryter sparris att koka lätt, plockar fram sallad etcera. Fläskköttet får vänta i kylen. Kanske kan bearnaise hjälpa upp det hela? Nu är middagen förberedd, väntar på att sättas igång. Jag läser vidare, eskapistiskt. I alla fall främmande för alla mina kända världar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En särskild dag

  1. Louise Baumgärtner skriver:

    Kramar och tankar ❤️💔

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s