Nyss tänkte hon något som försvann. Något om någonting. Ibland tror hon att det inte enbart handlar om att hennes huvud och hennes tankar är så flyktiga. Kanske beror det på att det ofta kommer något i vägen, något som får henne att glömma var och vem hon är.

Nu är kvällen hennes, hon sitter och skriver i tyst ensamhet, eldar inte ens i vedspisen. Det behövs inte, varmt nog ändå i köket. Kanske inte i morgon bitti, men det är då det. Idag har hon tänkt på mannen sin, han som fattas henne. Och hon har tänkt på mannen hon har idag, han som var hennes första kärlek för så många år sedan, och som blev pappa till sönerna.

Det är svårt att ha någon klar överblick över livet som det blivit. Hon är ändå tacksam för att det givit henne möjligheter som hon inte trodde var tänkbara för några år sedan. Och hon kan sörja över det som förlorats. Jodå, hon vet att hon själv skapat sitt liv, med viss påverkan från andra håll. Hennes val, hennes beslut. Och lite velande däremellan.

Just nu slipper hon bry sig om gräsklippning på graven där i Avesta. Hon behöver inte heller oroa sig för att hon glömde betala hyran i april. Och hon harklar sig inte för ögonblicket, det tycks ha gått över. Jävla corona, som gör även henne alldeles spattig ibland, framför allt i ensamheten om natten. Just nu är spattigheten uthärdlig.

Och hennes älskade, mannen hennes, är död och vet inte någonting om det som händer nu. Han slipper corona, han slipper oroa sig över ekonomi och aktieförluster, han kan enbart (hoppas hon) glädja sig i någon himmel över att han finns där, och inte här. Kanske har han sällskap av vår son, de tyckte om varandra i livet. Ibland behöver hon tro att de finns där tillsammans.