Sex år sedan

12 maj 2020 – sex år sedan vår son Mats dog. Tänker på hans dotter. Den här veckan är tung, mannen min dog för fyra år sedan, på torsdag.

Himlen är mörk och tung den också, just nu. En regnskur, blandad med snö. Aprilväder. Men vi kunde sitta ute i sol nästan två timmar. Och corona hit och corona dit. Spekulationer och kunskap om vartannat. Vi stannar här i huset utanför Norrtälje. Mot slutet av veckan kommer kanske Molly tillbaka. Längtar efter henne, samtidigt som det varit skönt att få lite hundsemester. Nu blir det bra med regelbundna promenader igen.

Så sol igen, får mig att vilja gå ut, lägga dynorna i soffan på altanen och sitta där och läsa. Skriva fungerar inte utomhus, ser ingenting på skärmen. Går inte så bra inomhus heller, orden fattas mig idag. Och nu är molnen där igen, ingen ordning på vädret heller.

Eller mig. Läser lite. Minns den här dagen för sex år sedan – hur vi åkte härifrån till Karolinska efter Jans telefonsamtal. Hur jag höll min svärdotter i handen, ena sonsonen körde bilen, den andre var också där. Och Jan ringde, jag hörde honom säga ”Mats är död”. Hörde hans brorson snyfta till, klämde ännu hårdare om min svärdotters hand, när jag talade om vad Mats pappa hade sagt. Vi åkte vidare.

Vill aldrig någonsin uppleva något sådant igen. Men idag gör jag det, lever den där dagen om och om igen. Liksom hans dotter gör, hans bröder, andra i familjen. Vi var där. Och vi kunde ingenting göra. Och vi lever. Det gör inte han, han fattas oss. Det gör de båda.

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Sex år sedan

  1. Karin skriver:

    Tungt! Kram!

  2. midsommarros skriver:

    Det måste vara fruktansvärt att mista sitt barn, så onaturligt o svårt att förstå! Förhoppningsvis inger barnbarnen en liten tröst, en liten del av er son lever vidare i dem, även om det förstås inte kan ersätta förlusten. Hoppas att ni har många trevliga minnen som kan inge tröst, minnas de lyckliga stunderna blott… Kram❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s