13 maj 2020, onsdag. Har snöat, stora flingor som fort försvann. Helmulet. Kvart i tio är det snart dags för förmiddagsfika, alla morgonbestyr är avklarade. Har klippt min lugg lite igen, bara så att jag ser. Har två beställda Bokbörsen-böcker som bör skickas, men de får vänta någon dag. Energin är låg, eldar i vedspisen och har just slagit av värmefläkten. Orkar inte höra den. Längtar efter sol och värme.

Det går kor på bete långt bort bakom ängarna. Köttdjur? Har gården börjat med boskap utöver hjortarna? Måste kolla med förvaltaren, men glömmer det varje gång vi ses. Nyfiken.

Uttråkad idag. Ingenting verkar kul eller intressant, lockande. Har massor med böcker som jag borde kunna läsa, men ingen lust. Läsning är definitivt lustberoende för min del. Liksom skrivande…

Det här är en sådan där dag då jag helst vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Låtsas att det redan är kväll, somna och kanske drömma. Men inte se ut genom något fönster och inse att det snöar när det inte regnar. Jag fortsätter dagen, har tagit fram mat ur frysen till middag. Eldar vidare. Bjuder Jan hans dagliga ”rismåltid”, med körsbär den här gången. Han gillar de där burkarna. Jag tar en hård smörgås med räkost och skivad kall kokt potatis. Vatten är måltidsdrycken så här dags, till middagen blir det röd- och rosévin.

Jag försöker tala om för mig att jag har tid att skriva, har ingenting som stör mig. Jan behöver min hjälp emellanåt, men inte hundra procent av tiden. Och ut vill jag inte idag. Ändå blir det just inget skrivet och just inget annat heller.

Crister Enander skrev om ”att vänta” idag, och om att han är punktligheten själv. Funderar fortfarande på hur dessa begrepp möjligen hänger ihop. Jag är tämligen punktlig, om inget katastrofalt hindrar mig från att komma dit jag ska i tid. Samtidigt har jag ofta, och kanske just nu mera än annars, en väntan i mig. På vad är oklart. Ibland är det en förväntan, kanske något härligt, glädjande, oväntat och trevligt överraskande ska hända. Ofta bara en vagt missnöjd väntan. Inte på döden, inte ens nu, i alla fall inte mer än vanligt. Inte min och inte de minas. Inte på den omskrivna klimatkatastrofen. Inte på sänkta pensioner, och dyrare tandvård, eller ekonomi i fritt fall på grund av corona. Som vanligt när det gäller mig blir det många ”inte”, i stället för konkreta tankar.

Blåser gör det också.

Dåligt väder och karantän gör något med mig, och kanske med många andra. Att jag nyss gäspade är bara det ovanligt. Har nog mest med vädret att göra.

Runt ett av träden borta vid tvättstrecket växer en kaprifol, som nu är ymnigt och vackert grön. Jag får alltid leta lite i huvudet innan jag kommer på att den heter kaprifol, och inte clematis. Den sistnämnda hade jag i ett annat liv. Letandet efter ord och namn har inte med vädret att göra.

Jan halvsover ofta i sin stol här i köksvärmen. Han kan vakna till och tro sig ha sett någonting, eller hört mig säga något. Varken det ena eller det andra finns i den så kallade verkligheten, men för honom finns det han upplever. Ibland blir det svårt för mig att hantera, jag protesterar och försöker övertyga honom om att han kanske drömt. Andra gånger bryr jag mig inte, eller vi skrattar båda gott åt det han tycker sig se eller höra. Än så länge. Det är aldrig något otäckt eller skrämmande, bara något som inte existerar i min verklighet. Numera har vi olika världar, hans är okänd för mig och ofta för honom. Min är också fortfarande till stor del okänd för mig, men av andra skäl.

Det har faktiskt blivit ett par grader ”varmare” utomhus, nu nära fem. Och det snöar inte för ögonblicket. Mulet är det dock, solen har gått vilse idag. Försöker övertyga mig om att hon finns där någonstans, högt uppe och långt borta.

Photo by Ray Bilcliff on Pexels.com

Som sagt, sol annanstans än här.