Idag är det fredag och du är lika död som du var igår kväll

Fredag 15 maj 2020 – molnigt, men inte kallt. Solen visar sig ibland. Har suttit ute en stund. Sitter ute igen, solen är borta och jag har datorn i knät. Det går att se vad som står på skärmen. Som om där kommer att stå någonting oerhört viktigt… Traktorn med skopan full av grus (?) kör, tippar och slätar till på vägen. Kanske hoppas de på regn som ska hjälpa till. Just nu ser inte molnen särskilt regnfyllda ut, men det kommer nog.

Alla dikesrenar är maskrosblommiga i bedövande gult, en annan gul ton än gullvivorna som växer här och där i små stånd på min gräsmatta. En traktor låter illa, inser jag just nu.

Jan väljer att stanna inomhus. På tisdag nästa vecka tror jag att vi har hembesök av en sköterska från vårdcentralen, har noterat det efter telefonsamtal för mer än en månad sedan, men inte sett någon bekräftelse. Vi får åka in på måndag, så att jag hinner städa lite och vädra.

En författarkollega (!) filade på synopsis till sin nästa bok – och talade om att det var ”more of the same”. Kanske är det så det fungerar för oss alla som skriver eller vill skriva, att alltihop är samma gamla spår, samma sorts relationer om än inte samma människor. Samma problematik, den grundläggande röda tråd som löper genom allas våra liv.

Hur ser min röda tråd ut?

Väntan, längtan, osäkerhet, förhastade beslut och slutsatser, kravligt självförtroende (även om det inte alltid låter så). Böcker, skrivande och läsande. Sorg. Tacksamhet. Kärlek och kanske aldrig mera kärlek, åtminstone inte den kroppsliga närheten och sex. Åldrande, sjukdomar och död. En ganska urblekt och blaskig röd tråd, med många knutar som är svåra att låsa upp. Hela tiden jag i någon form. Som just nu gläds åt att Philippe i Paris delat mitt inlägg om intervjun i Inblick. Och väntar på översättning, åtminstone till engelska… Marlise i Schweiz har också delat inlägget. I Holland applåderar Helma, i USA Donna, Ailish och Maranne. Härligt med stöttande vänner.

Än regnar det inte på mig, men molnen tätnar och vinden tilltar. Jag har som tur är världens fulaste, men varma, fleecejacka (rutig i svart, grått, vitt). Skönt fleecefoder också, och dragkedja som fungerar och kan dras ända upp till hakan. Den gör tjänst just nu. Fönstret in till mitt sovrum är öppet en aning, fungerar som ”barlucka” för sådant jag vill ha ut på altanen eller in därifrån. Just nu skallrar det till när en ovanligt kraftig vindstöt kommer. Men jag får det inte i huvudet, dynan jag sitter på är hög nog att skydda mig.

Ytterligare drygt hundra människor har dött sedan igår, i covid19. Fördjupar mig inte i hur gamla de var, är trött på alla plågsamma och tragiska detaljer. Tegnell säger att vi ”börjar tröttna, men ge inte upp ännu”. Han har rätt. Jag börjar tröttna, och ger inte upp. Är fortsatt så försiktig jag förmår, och Jan hänger med vare sig jag är frisk eller inte. Än är jag frisk, och han med. Och ingen vet hur länge detta ska fortgå.

Nedanför altanen blommar ett gammalt mossigt träd, och några nyare smala och tunna av samma sort. Körsbär för länge sedan? Vet inte. Blodlönnen slår snart ut, bladknopparna är komplicerade skapelser i ljusaste skira gröna mot det mörkt röda. Syrenhäckens blad är utslagna, inga blommor ännu. Igår anmärkte Jan på att häcken mot vägen behövde klippas. Det är sant, men jag gör det inte. Den får fortsätta se ut som den gör. Liksom vi.

Och sexköparkändis talar om vitt och brett vad han gjort. Snart sitter han och snyftar någonstans i en tevesoffa. Usch. Jag beklagar hans sambo. Säkert handlar även detta om corona…

white petaled flowers

Photo by fotografierende on Pexels.com

Mina två har vissnat…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Idag är det fredag och du är lika död som du var igår kväll

  1. Karin skriver:

    Kravligt! Det var länge sedan jag hörde det ordet och måste fundera lite på om det är dialekt eller rikssvenska. Menar du krasslig, frågan google. Men sedan finns det några exempel på ”kravlig” i den betydelse du använder det att jag drar slutsatsen att det nog är rikssvenskt. Även om en länk till Svenska landsmål dyker upp högt på listan.

    Ja, jag börjar också tröttna, men ger inte upp, för det vore ju rätt dumt.

  2. Karin skriver:

    … frågar Google.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s