mera…

Jag vill inte se programmet ”Att rädda ett barn” – vill inte förstå hur eländigt det kan vara, vill inte begripa att pedofiler finns överallt, att föräldrar inte kan ta hand om sina barn, eller ens vill göra det. Vill inte, vill inte. Programmet står på, jag försöker undvika att se, hör gör jag knappast. Tacksam för det.

Försöker sysselsätta hjärna och fingrar med annat, skriva till exempel. Vet inte hur mycket Jan uppfattar, han byter inte program.

Hans ena ben är ordentligt svullet nu. Inte bra. I morgon bitti ska han vägas, före frukost och efter morgonkissandet. Han är trots allt lite piggare nu än han varit under dagen. Men bra mår han inte. Mediciner är eländigt att få att balansera varandra. Tänker på mormor för länge sedan. Tror nog att hennes mediciner inte gick ihop alla gånger. Då visste man kanske mindre än idag, men än verkar det svårt. Jans läkare konfererar med andra läkare, en specialist på hjärtsvikt säger si och andra säger så. Nu sitter han här med svullna ben, hur blodtrycket är vet vi inte förrän i morgon. Kanske, om Lisa (distriktssköterska) kommer och kollar. I kväll kan ingen av oss göra mycket mera. Han lever. Jag med.

Nu åker hörapparaterna ur. Jag behöver inte kunna prata i telefon i kväll, väntar inga samtal. Och är glad att slippa uppfatta något av programmet på teve. Tror att Jan uppskattar att se teve på en teveskärm och inte på min dator. Oavsett vad han tittar på.

Syrenerna har slagit ut omkring oss här i Sundbyberg. Hemma hos mig är de sprickfärdiga, men inte utslagna. Åtminstone inte i morse. Kanske i morgon.

Önskar att jag kunde ta ledigt från all omsorg ett tag. Men vet naturligtvis att ”vart du än går, är du där” – det vill säga (i min tolkning) att vart jag än försöker dra mig undan så har jag allt mitt med mig. Ingenting försvinner, ingenting går att bortse från, ingenting går att sluta bry sig om. Så.

En verksamhetschef vattnar små växtskott, på teve. Vet inte vad hon chefar över, ser bara att hon är bekymrad, att hon vill att det hon vattnar ska växa upp – och att hon kanske är ledsen för att hon inte kunnat ta hand om det hon ville ta hand om. Vad vet jag, glad att jag inte vet. Glad att jag slipper/har sluppit den sortens ansvar.

Det räcker med ansvaret för våra tre söner och deras uppväxt. När de väl är vuxna får de ta ansvar själva, och gör det. De två som lever. Den älskade son som dog tog också ansvar, på sitt sätt och efter förmåga. Hans kamp var måhända svårare än någon annans, han kämpade, vann och förlorade. Så dog han och slapp kämpa längre, blev fri. Vi som är kvar blir aldrig fria från tankarna på vad vi kanske kunde ha gjort för att stödja, för att kräva, för att finnas nära honom. Han dog i en olycka med bilen mitt i kampen.

Kanske skulle han ha vunnit sin strid, kanske skulle han ha förlorat. Han och vi andra slipper veta. Han är och var älskad, och han är saknad. Han var liv och han är död. Som vi alla, levande och döda – vi som lever, de som levde, de som dör och de som dog. Gravstenen i Folkärna kyrkogård – har glömt exakta ordalydelsen, men den säger ungefär att ”den du är idag, har jag också varit – den jag är, ska du också bli. Jag levde också en gång, och du ska dö du med, en gång”.

brown and black snail crawling on wall

Photo by Immortal Shots on Pexels.com

En vacker snigel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till mera…

  1. Gunilla Zaccheus skriver:

    jag har följt din blogg i flera år och det är en njutning att läsa dina välskrivna inlägg.Annorlunda uttryckt trivs jag i ditt sällskap. Min mamma kommer från Folkärna och jag bodde med henne i en liten by Råby under mina första två år. För några månader sen läste jag att du känner en av mina kusiner, Lena, som vuxit upp i Avesta och som vuxen bor på Cypern.
    Tack för att du beskriver dina tankar.
    Gunilla Zaccheus

    • beskrivarblogg skriver:

      Vad du gör mig glad Gunilla – och Lena tänker jag ofta på, och hoppas att hon orkar med rehabiliteringen efter sin stroke. Dina ord om mitt skrivande värmer mig, tacksam att du tog dig tid att berätta att du läser och att du trivs i mitt sällskap. Önskar dig en fin helg, hoppas du och de dina är friska och slipper den eländiga coronan/Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s