Mamma och morsa

31 maj 2020 – fragment av dröm: någon läste det jag skrivit, och tyckte det mesta var bra – men ”det är en obalans, det är obalanserat”. Och då utbrister min vän i ett högt och starkt ”äntligen” – min tolkning: äntligen någon som ser det jag ser…

Så kan det vara om nätterna. Annars har jag och Molly sovit gott, emellanåt i samma säng. Hon varierar med att ligga längs min rygg och i sin egen bädd. Vi har varit ute på en kissvända, hon har ätit och är nu nöjd att ligga bakom min stol.

Jan har diskat frukostdisken och tar igen sig i sin stol. Solen lyser och lockar mig ut, om en stund. Ska rigga vårt nya parasoll, syrrans gamla – det blir bra, bara jag får den tunga foten på rätt ställe. Och på köksbordet lyser rosa rosor från äldste sonen.

Nu ska potatis och pelargoner ut i solskenet, dynorna också.

Och så har Molly och jag gått en lång promenad, vi har tillbringat resten av dagen på altanen under syrrans fina parasoll. Vi har ätit middag och Jan har diskat. En timme senare, efter Rapport, minns han inte att han ätit, inte att han diskat, inte att det är kväll. Jag börjar inse att den där elektriska kalendern vi har i köksfönstret i Sundbyberg nog fyller sin funktion – den talar om att det är datum, morgon, dag, kväll. Får ta hit den. Idag är han virrigare än tidigare, och ledsen för det, ber om ursäkt för något som ingen behöver be om ursäkt för.

Jag är bara ledsen.

Det är mors dag – och jag längtar efter att någon ska morsa mig, ta hand om mig, hålla om mig. Yngste sonen ringde när jag var ute med Molly, och ingen av oss hörde någonting i blåsten. Och vår döde son ringer ingen någonsin mera, inte för att han gjorde det ofta när han levde heller. Han fattas ändå. Tänker på min mamma, som varken orkade eller hann med annat än jobba och se till att vi fyra systrar fick det vi skulle. (Det gjorde pappa också.) Tänker på Jans mamma, svärmor/farmor till sönerna. Ibland kändes hon mera som min mamma än mamma. Och innan jag begrep vad jag gjorde var jag mamma själv. Är jag ju fortfarande. I morgon fyller äldste sonen 56 år.

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mamma och morsa

  1. Karin skriver:

    Ja mammorna … Jag tror att alla mammor, allas mammor, förändras vartefter som barnen växer upp och blir pappor eller mammor . Så var det i alla fall för mig och jag fortsätter att förstå min mamma mer och mer intill ålderdomen.

    Gilla

  2. Louise Baumgärtner skriver:

    Livet är inte alltid lätt, inte sådana dagar som Mors dag heller .. Tror att det är så för många…Sorgligt med sonen i himlen, men fint med rosor från andre pojken. KRAM❤️🌸🤗

    Gilla

  3. lenaikista skriver:

    Än så länge har jag varit förskonad från just den situationen du beskriver, kan bara hoppas att jag skulle klara den tillnärmelsevis lika bra som du. Grymt, att det kan bli så.

    Gilla

Lämna ett svar till beskrivarblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s