Lördag 6 juni 2020 – nationaldag dessutom. Jaha. Mulet, blåsigt, regn i natt. Vi hade tänkt åka till Djurö, men väntar.

Just nu slumrar Jan i sin stol igen, efter frukost och disk. Molly och jag tar en promenad. Nu är det soligare, men fortfarande blåst. Och moln. Vill gå ut, vill inte gå ut. Går ut, och går in igen när moln och vind blir för mycket. En liten stund senare regnar det, och potatis och blomkrukor har fått tillräckligt med vatten, så de åker också in. Klockan är kvart i två.

Och nu vräker regnet ner, en timme senare. Bra att jag fick in grönskan, och de nyplanterade potatisarna i stora krukor står förhoppningsvis rimligt skyddade från skyfall på varsin sida om trappen.

Söndagen fick upp oss tidigt, med sol och kraftig vind. Vi for till Djurö, med två färjor via Vaxholm. Och när vi väl kom fram fick vi hjälp av granndotter med man att bära upp allt som skulle uppför backen till huset. Så tacksam, så glad att få den hjälpen och också kravet att ropa på dem om de är ute när vi kommer. De ställer upp.

Har nu tvättat även här, två lakansmaskiner. Torkat köksgolv och hårat av diverse mattor och annat med hundhårsrullen. I morgon blir det städning av vardagsrummet. Sommarbordet är ute på altanen via mattor och dragande över golvet inomhus. De vissna pelargonerna står på altanen, får bestämma om de går att klippa ner eller om de bara är att slänga i morgon.

Molly sover nu på en slarvigt hoplagd trasmatta (inte på sin ärvda Rösti-bädd som ligger alldeles bredvid henne). Och Jan är i sin säng. Det blev lugnt så småningom också mellan oss, men han var ganska så förvirrad några timmar. Kanske är det förflyttningen och att jag är stressad och trött som gör honom mera virrig än annars. Jag är inte snäll stressad, låter illa. Att hans hörapparatbatteri tog slut just när vi kom fram gjorde inte någonting bättre.

Den nerblåsta takpappen har flyttats i riktning höstbrasan, liksom nerblåsta grenar. Det behöver klippas gräs, och samlas ännu flera tallruskor till brasan, men det kan ske allt eftersom. Himlen bortom tallarna här utanför är nu fantastiskt rosaorange, det blåser inte, det är bara vackert. Och att vara här ger mig frid. Flera gånger idag har jag känt det och tänkt det, också när jag morrat och stönat över allt som behövde göras innan jag tillät mig att vara nöjd.

Frysen piper inte längre, den är nu ordentligt kall. Och det som skulle in där, är där. I morgon blir det flera tvättmaskiner.