Jag plockar fram ett oskrivet dokument i datorn, som om jag skulle fylla det med ord, avsiktliga och planerade ord. Sådana där som finns i många författares förlaga till sitt manus, just nu finns det ordet inte i mitt huvud – jo, synopsis. Har jag aldrig klarat av, har försökt men inte fått till det. Eller så har jag tröttnat på gestalterna när synopsisen väl var klar.

De avsiktliga orden finns alltså inte, inte här. Men ibland har det visat sig finnas någon sorts mönster, eller samma gamla mönster som alltid, i de ord som ändå hamnar i dokumentet. Om jag bara fortsätter skriva.

Något vidare flow vet jag mig inte heller ha upplevt. Visst, jag har många gånger skrivit många ord och många sidor. Det visar sig vid genomläsning att där just inte står någonting. Inget som känns viktigt eller fyllt av någon sorts energi. Bara tomma ord. NaNoWriMo är ett sådant exempel för min del. 50 000 ord på en månad. Det har jag fixat flera gånger. Men de orden har aldrig kommit till någon användning, har aldrig blivit något mera än just en samling ord.

Undrar fortfarande vad jag tror att jag ska skriva, när och om jag kan. Just nu är världen begränsad, inte bara för mig utan för de flesta. Många har ekonomisk oro, blir arbetslösa, är sjuka i covid19, eller har närstående som är drabbade. Jag är frisk (veterligt), har min pension som förslår utan överdrifter, och har heller inga i familjen som är sjuka. Ännu. Är orolig varje dag för yngste sonen som måste åka kollektivt till och från sitt arbete. Men fortfarande är jag och familjen förskonade från tragedier på grund av pandemin. Jan har de sjukdomar han har, än är de hanterliga. Just nu tittar han på program om ekorrar, jag har tagit ur hörapparaterna.

För mycket länge sedan, i gymnasiet, var jag bra på att skriva uppsatser – klassen fick några ämnen att välja mellan och sedan skulle det skrivas. Det gjorde jag, berömligt. Nu känner jag mig alldeles fantasitom.

Total frihet är inget för mig och mitt skrivande. Free Spin baserades på mitt spelmissbruk, där fanns ingen frihet annat än att skildra det liv jag levde under missbruket och med konsekvenserna av spelberoendet. Nu är det gjort, jag är inte någon spelmissbrukare längre, har inte spelat på några internetcasinon på flera år. Det är skönt. Och ibland tomt.

Nu har jag ett liv som kretsar kring mig själv och före detta maken som jag numera lever med, igen. Och hans tilltagande demens, allt större behov av hjälp och assistens i vardagen. Just nu dessutom pandemin, som förhindrar hemtjänst och avlösning för min del. Molly är den hund jag är fodervärd åt, en glädje och ibland en krävande närvaro.

Jag bloggar fortfarande, mest om vad som fungerar och inte fungerar till vardags. Om tvätt, middagsmat, kissande, läkarbesök och annat som hör ålderdom och sjukdom till. Fortfarande drabbas jag ibland av ångest inför framtiden, ligger sömnlös och återgår då till spelberoendetidens mantrande, det som då gav mig några timmars sömn i stället för rasande ångest där jag låg bredvid mannen min. Han som är död och mycket saknad sedan fyra år. Hans död har gjort det möjligt för mig att leva med min tidigare make. Rundgång i systemet.

Photo by iOnix on Pexels.com