Rundgång

Jag plockar fram ett oskrivet dokument i datorn, som om jag skulle fylla det med ord, avsiktliga och planerade ord. Sådana där som finns i många författares förlaga till sitt manus, just nu finns det ordet inte i mitt huvud – jo, synopsis. Har jag aldrig klarat av, har försökt men inte fått till det. Eller så har jag tröttnat på gestalterna när synopsisen väl var klar.

De avsiktliga orden finns alltså inte, inte här. Men ibland har det visat sig finnas någon sorts mönster, eller samma gamla mönster som alltid, i de ord som ändå hamnar i dokumentet. Om jag bara fortsätter skriva.

Något vidare flow vet jag mig inte heller ha upplevt. Visst, jag har många gånger skrivit många ord och många sidor. Det visar sig vid genomläsning att där just inte står någonting. Inget som känns viktigt eller fyllt av någon sorts energi. Bara tomma ord. NaNoWriMo är ett sådant exempel för min del. 50 000 ord på en månad. Det har jag fixat flera gånger. Men de orden har aldrig kommit till någon användning, har aldrig blivit något mera än just en samling ord.

Undrar fortfarande vad jag tror att jag ska skriva, när och om jag kan. Just nu är världen begränsad, inte bara för mig utan för de flesta. Många har ekonomisk oro, blir arbetslösa, är sjuka i covid19, eller har närstående som är drabbade. Jag är frisk (veterligt), har min pension som förslår utan överdrifter, och har heller inga i familjen som är sjuka. Ännu. Är orolig varje dag för yngste sonen som måste åka kollektivt till och från sitt arbete. Men fortfarande är jag och familjen förskonade från tragedier på grund av pandemin. Jan har de sjukdomar han har, än är de hanterliga. Just nu tittar han på program om ekorrar, jag har tagit ur hörapparaterna.

För mycket länge sedan, i gymnasiet, var jag bra på att skriva uppsatser – klassen fick några ämnen att välja mellan och sedan skulle det skrivas. Det gjorde jag, berömligt. Nu känner jag mig alldeles fantasitom.

Total frihet är inget för mig och mitt skrivande. Free Spin baserades på mitt spelmissbruk, där fanns ingen frihet annat än att skildra det liv jag levde under missbruket och med konsekvenserna av spelberoendet. Nu är det gjort, jag är inte någon spelmissbrukare längre, har inte spelat på några internetcasinon på flera år. Det är skönt. Och ibland tomt.

Nu har jag ett liv som kretsar kring mig själv och före detta maken som jag numera lever med, igen. Och hans tilltagande demens, allt större behov av hjälp och assistens i vardagen. Just nu dessutom pandemin, som förhindrar hemtjänst och avlösning för min del. Molly är den hund jag är fodervärd åt, en glädje och ibland en krävande närvaro.

Jag bloggar fortfarande, mest om vad som fungerar och inte fungerar till vardags. Om tvätt, middagsmat, kissande, läkarbesök och annat som hör ålderdom och sjukdom till. Fortfarande drabbas jag ibland av ångest inför framtiden, ligger sömnlös och återgår då till spelberoendetidens mantrande, det som då gav mig några timmars sömn i stället för rasande ångest där jag låg bredvid mannen min. Han som är död och mycket saknad sedan fyra år. Hans död har gjort det möjligt för mig att leva med min tidigare make. Rundgång i systemet.

three clothespins on clothesline

Photo by iOnix on Pexels.com

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Rundgång

  1. Louise Baumgärtner skriver:

    Jag är glad att du bloggar, för din blogg har så mycket känsla och innehåll. KRAM!

  2. beskrivarblogg skriver:

    Tack, dito och kram!!

  3. bergalott skriver:

    OJ, vilken igenkänning. Här drösar det ut nyutkomna romaner och vi sitter och plitar en bokstav i taget. Det är ju för jäkligt. Vi som har så mycket att berätta om – så mycket i ryggsäcken så knäna kroknar.
    För min del skulle jag behöva en rejäl spark akterut men jag vet också att jag behöver en uppgift, ett mål. Det går inte längre att sätta mig ner och bara ösa på. Utan vare sig synopsis eller postit- lappar. En tanke – tror du Selma och Wilhelm och de andra berättarna använde sig av nutidens tillvägagångssätt?

    Jag har börjat på mitt vanliga sätt men upptäckt att jag definitivt fastnat på färden med Aslög. Det fattas glöd, energi, fantasi och djäflar anamma. Glädjen har försvunnit för skrivandet har ingen längtan längre. Den försvinner i samma ögonblick som det redan skrivna kommer upp på dokumentet och ska fyllas ytterligare. T.o.m. en viss känsla av att vara uttråkad infinner sig.
    Ändå sitter jag med datorn och känner mig som om jag står parkerad – inga nycklar att starta med och soppatorsk – dessutom punka på vänster bak.

    Den dagen vi åter träffas så lär vi gemensamt gräva oss en stor grop och kräka den full av våra gemensamma våndor – tillsammans skotta igen hålet och starta om på nåt vis.

    Kramen på dig ❤ ❤ ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Kram tillbaka, kära vän! Spy ur oss allt vi behöver och så starta om – hur det nu ska gå till! Ser fram emot att ses, och att du får din nya höft! Snart!

  4. Gunilla skriver:

    Jag ser fram mot varje nytt inlägg, då jag tycker att du beskriver livet på ett både sakligt och förunderligt sätt. Njutbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s