Tisdag 23 juni 2020 – varmt och vackert även idag. Det blåser inte. Klev tveksamt ur sängen vid halv sju och gick ut med Molly. Vinkade glatt åt Mischa som tömde min risfyllda skottkärra igår. Nu frukost, jag ute, Jan inne när han väl vaknat. Ibland är han vaken långt före mig, ibland inte. Idag ännu inte.

Dagen går vidare, vi hänger med. Inne och ute. Varmt. Tacksam för stort parasoll (även om det är i det närmaste oflyttbart på grund av stabil och tung fot). Jag förbättrar min flytteknik. Nu är det eftermiddag, jag har just bestämt att det blir stekt färskpotatis med gravad lax och sås med gräddfil, majonnäs och dill till middag. Vi sitter i skuggan under parasollet ett tag till före middagen. I morgon Sundbyberg igen, för eventuellt hembesök torsdag förmiddag… Jans blodtryck behöver kollas.

I morgon – ta med blommorna, stödstrumpeplastpåsen (för att alls få på strumporna), rena strumpor plus sockor, andra kläder till oss båda. Medicinlådan (både den stora och den lilla). Kaktuseländet som tynar i köksfönstret, potatisarna får stå kvar och klara sig bäst de kan. Tvätten. Routern (och datorn förstås).

Jag gråter när jag ser dig försöka gå. Det är så svårt för dig att få fötterna att lyftas som de ska, du håller dig i ”staketet” runt altanen när du ska in i huset. Oftast är din käpp och din rullator någon annanstans än du. Jag hämtar och morrar. Och jag minns att din mormor, och din mamma, låg till sängs länge innan de fick dö, utan att kunna gå. Vill inte att det ska bli så för dig, tjatar och bråkar och gapar och skriker – ”gå”. Men det är än så länge lättare för dig att låta bli. Lättare att bli irriterad på den här tjatiga människan som du ibland vet är jag.

Nu har vi ätit vår gravade lax med tillbehör, gott – det tyckte du med. Lite ost ville du ha efteråt, själv petade jag i mig fransk nougat. Nu diskar du kanske om en stund, eller så gör jag det senare.

Och så blev det onsdagsmorgon – rullatorn är baxad in i bilen, nu kan resten också packas. Men först frukost.

Har just räknat ut att Molly och Jan är lika gamla, 84 år. Hon fyller 12 om fyra dagar, han fyller 85 två dagar före julafton.

En tjurkalv (såg det ut som, lite stöddig kropp) hade förirrat sig utanför beteshagen, och killarna här försökte få den att gå hemåt. Hörde den råma, men har inte så bra koll på varifrån ljud kommer – den här gången var det rätt, djuret var nedanför min altan. Såg en av männen här försöka springa ikapp, djuret vann… Hoppas det hittade hem, har hört dem råma igår och idag. Nu är det tyst, tyder på att allt är lugnt igen. Livet på landet är äventyrligt ibland.

Pionerna har blommat färdigt för i år. För fyra år sedan, på din begravning, var en röd pion fortfarande vacker och blommande. Den fick du, en stund på din kista, med den granruska du önskat dig. Saknar dig varje dag, har börjat drömma om dig och det gör mig glad när jag vaknar. Åtminstone en stund, innan en ny dag utan dig tar vid.