29 juni 2020 – vi är tillbaka hemma. Jag inser att Addarsnäs och mitt lilla hyrda hus är hemma numera. För mig, inte för Jan, men han får hänga med, liksom Molly. Jag tänker på hur det kunde ha varit om inte Mats, vår döde son, hade haft en bra kontakt med förra gårdsägaren, så att jag därmed kunde få bo här när allt omkring mig föll ihop. Jag är tacksam, framför allt för vår sons bistånd (och jag är inte helt övertygad om att husvärdinnan var underrättad från början).

Hemma. Just nu far vi runt som yra höns, från det ena stället till det andra. Idag ringde en av disriktssköterskorna och menade att vi hade en tid för att mäta Jans ben för stödstrumpor. Jag har antingen totalt glömt bort det, eller så är något annat fel. Vi fick en ny tid i augusti, bra. Jag får slåss med de nuvarande stödstrumporna till dess.

Har suttit ute i skugga och det var skönt. Vi har ätit soppa och hård macka med leverpastej till middag. Mera förmådde inte den här ”kocken”. En tvätt hänger på tork, en annan väntar till i morgon. Molly har återsett omgivningarna och är nu nöjd bredvid min stol här i köket. Jan kanske diskar om andan faller på, det är förberett.

Baddräkten är återfunnen, den hade gömt sig bland mina svarta tröjor. Bra, då kanske jag får mig och Molly ner till Addarn i morgon oavsett väder. Badhuset är förmodligen upptaget av gårdsägarnärstående. Men det är bara en kort vända bort till den allmänna badstranden.

Tisdag morgon, regnet hänger i luften. Jag hinner ta in tvätten från igår, den får eftertorka inomhus. Måste köpa trimmertråd idag, gräs och annat växer mig snart över huvudet nära huset. Vi är uppe tidigt alla tre, halv sju står Jan och rakar sig och Molly vill ut. Jag följer med. Drygt sexton grader ute, känns varmare. Kvalmigt. Ingen vind.

Inser att det är bröllopsdag idag, det har vi även om vi numera är skilda. 1962, för 58 år sedan, gifte vi oss i Oscars kyrka i Stockholm. Ett lågmält bröllop med bara två vänner som vittnen och lunchgäster på krog som jag glömt namnet på, mitt emot en annan kyrka på Östermalm, vid Östermalms torg. Därefter for vi två med buss ut till svärföräldrarna som då hyrde sommarhus nära Skogås, av en läkare vars främsta kvalitet var en stor Grand Danois. Den fällde en lätt av pur glädje. Så var det då – och nu är det vi, igen. Sysselsättningen idag är annorlunda än den var då… Jag är glad att jag var fri att kunna välja att bistå Jan i det liv som är hans nu.

Här har det kommit en aning regn ur de svarta moln som nyss förmörkade himlen. Inte på långa när det som skulle vara välgörande för allt som växer. Trodde tidigare idag att jag skulle få igång trimmern och kunna ta ner det höga gräset.  Köpte till och med tråd, och fick loss den gamla trådhållaren, var glad tills jag såg att sladden var trasig. Nu slängs den, bra att inget otrevligt hände, med den eldrivna trimmern. Jag får åka till sopcentralen i morgon igen, var där idag med lite diverse. När väl det projektet var övergivet, fick jag ta mig an Jans hörapparat. Trots ideliga batteribyten var hans mest frekventa respons till allt jag sade, ”va?”. Jag skruvade isär allt som gick, gjorde rent så gott jag kunde, och fick ihop alltsammans igen. Nu hör han i alla fall ibland.

Köpte löjligt dyr flaska till Soda Streamern – var glad att jag hittade en på Ica. Det visar sig att den inte passar, det går inte att få in den i apparaten. Som tur var hade jag inte rivit sönder förpackningen, hade slängt kvittot med tog upp det ur soppåsen. I morgon åker den oanvändbara flaskan tillbaka till affären.

Igår fick jag också tonern till skrivaren från 112ink. Och lyckades ta bort den gamla och sätta dit den nya – börjar känna mig hyfsat ”teknisk”. Nej, det handlar nog mera om det som gjorde att jag hittade baddräkten, att inte ge sig. Att faktiskt lita på att det ska gå, också när ingenting tyder på det. Att inte ge upp, vad det än gäller, stort som smått.

Photo by Med Gadon on Pexels.com