När jag skriver rubriken dyker Baloos sång upp i huvudet – någonting om att ta hand om livet som det är, nu. Vaga minnen, men han gör mig glad(are) när jag föreställer mig honom dansande.

Söndag 5 juli 2020 – fortfarande mulet mitt på dagen, men bara en lätt regnskur än så länge. Lockar inte till utevistelse.

Just inget annat som lockar heller. Har just misslyckats med att komma vidare med DNs supersvåra sudoku, klarade SvDs. Paketerat några Bokbörsen-beställningar, kört en tvättmaskin. Det känns som om det blir en lång söndag.

Och varför kan inte långsamheten övergå till kreativt skrivande? Tiden finns, datorn och Word likaså. Men lust och inspiration saknas, och då får det bli som så ofta – tämligen meningslösa ord som staplas på varandra. Någonstans kanske något användbart gömmer sig, vad nu användbart kan tänkas vara. När jag bara skriver strunt kollar jag ju aldrig igenom det skrivna, chansen att hitta något användbart blir därmed minimala.

Jag är trött på mitt liv. Inte så att jag menar att jag vill avsluta det, den tanken är totalt främmande för mig. Men less kan jag vara ändå, utan att se någon möjlighet till förändring. Bara mera av samma sak – handla ibland, laga mat, tvätta, tjata. Städa. Och tvätta igen, och så alltsammans också nästa dag. Och, än så länge, även nästa. Jag är samtidigt tacksam att jag fortfarande kan och orkar, och att Jan förmodligen har det så bra han kan. Trots att jag är tjatig, och emellanåt sur över sådant han numera inte kan hjälpa. Less, och tacksam – mitt liv i ett nötskal. (Undrar varifrån ett så konstigt uttryck kommer, liksom ”livet på en pinne”.)

Kanske påverkar corona allting – utan att våra liv egentligen är så annorlunda än tidigare. Minimal kontakt med andra människor – vi är inte särdeles sociala av oss annars heller. Vi besöker inte syrrorna i Uppsala nu, det har vi ändå gjort emellanåt annars. Jag brukar gå till biblioteket var jag än befinner mig, det gör jag inte nu. Att handla det vi behöver går snabbare än annars, och på andra tider. Jag tar ingen tunnelbana in till stan när vi är i Sundbyberg, skyndar mig bara ner till Hemköp och tillbaka igen. Laga mat, städa och tvätta är som alltid.

Avlösning via hemtjänsten får anstå tills viruset är borta. Och det tycks dröja. Det är onekligen en deprimerande tanke, att den här smittan verkar vara så livskraftig och så hotfull. Jag har inga fantasier om vad jag/vi ska göra efter corona, längtar inte efter att resa någonstans eller gå på krogen. Men nog blir en lite konstig av livet med corona omkring en, av att ständigt ha tankar på risken att bli sjuk, att tvätta händerna stup i ett, att undvika att komma främmande människor nära. Att blänga argt om någon blir för närgången. Att inte krama någon, jo, Jan ibland. Att läsa alla siffror och försöka hålla dem ifrån sig, inte gå sönder av ängslan. Att inte sluta vara försiktig. Inte duka under för stämpeln ”riskgrupp”, på grund av ålder, och ohälsa.

Att skriva detta gjorde mig inte gladare, eller mera kreativ. Snarare tvärtom.

Och inte har jag räknat ut vad vi ska äta till middag heller, men det blir nog lammfilén som blev över igår, sallad och en sådan där liten fryst potatisbakelse, Lidls variant. Med jordgubbschutney till.

Photo by Pixabay on Pexels.com