Gör det ändå

Klockan är bara halv ett, det är mulen söndag, några regnprickar på fönstret. Varken jag eller hunden vill gå ut. Huruvida hunden vill något annat är oklart, men hon verkar nöjd med att småsova bakom min stol. Jag vill ingenting. Och ändå sitter jag här och skriver. Vill inte, kan inte, gör det ändå. För det mesta är det ”vill inte” som styr. Ibland ”kan inte”. Ofta ”gör det ändå”.

Handlar förstås inte enbart om att skriva, kan tillämpas på det mesta i livet, i mitt liv.  Kanske i de flestas liv.

Just nu pyser det i mig av ovillighet, kanske av ovilja – men nej, det känns för elakt. För det är väl inte direkt samma sak? Kanske är orden numera synonyma?

Min ovillighet tar sig ofta uttryck i att jag hela tiden vill något annat än det som pågår, i ögonblicket. Jag blir rastlös, kutar upp och ner, plockar med än det ena och än det andra. Visst blir det en del uträttat också på det här sättet, men lusten saknas. Glädjen har gömt sig, och hittar inte tillbaka till mig. Det blir mest ”gör det ändå”.

Jan gör det också ändå. Han vill inte, kan nästan inte, men går några varv med käppen inomhus när jag tjatat tillräckligt om att han behöver röra på sig. Nu spöregnar det (ett märkligt sätt att beskriva regn, liksom ”står som spön i backen”, undrar vilka spön som åsyftas).

Varsin halv avocado, stenbitsrom, färsk rödlök och grekisk yoghurt – gröna oliver, mellanmål före middagen. En Dry Martini för mig, ett glas alkoholfritt rosévin (Periquita) för Jan. Det regnar fortfarande, kraftigt. Klockan är snart halv fyra på eftermiddagen, denna långa söndag.

Jag är inte så särdeles lik mig, från när jag var ung. När Jan och jag möttes. på Resarö, 1959. Ibland vet jag inte om han känner igen mig, om han väntar sig att se någon som ser ut som då. Inte som nu. Jag känner inte riktigt igen mig.

Jag känner igen honom, när hans humor tar sig igenom det andra i hans huvud, och han ser glad ut. Ofta ser han bister ut. Det har han gjort länge, men inte som nu. Det är ledsamt, när hans missbelåtna min – som kanske inte är missbelåten – är det jag och andra ser.

Och nu, nu vill jag gå och lägga mig. Lägga mig och kanske somna och glömma. Och drömma, si eller så. Men, det är för tidigt. Vi har ätit thaimat – och Jan spottar och fräser därefter. Kanske är det för starkt, men det är svårt att riktigt veta vad han tål och inte tål… Kanske är jag för tacksamt lat.

Såg på måndagsmorgonen att jag missat samtal från syrran och från yngste sonen. Telefonen på laddning och hörapparaterna på bordet förklarar missen. Vid niotiden var jag färdig för sängen. Det var för tidigt, och det blev några timmar utan sömn, klockan var halv tre när jag försiktigt kollade (för att inte Molly skulle vakna och få för sig att hon ville ut så dags). Halv sju gick vi ut i blåsten.

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gör det ändå

  1. Kram, och heja dig!! Vad gäller skrivandet, och allt annat. Bra att du försöker skriva, något kommer det alltid ur det, och du har i alla fall försökt. Känner igen mig i en del av det du skriver, tristessen, rastlösheten…Och tror att Corona stjälper det ytterligare, för oss alla…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s