Visdom

Idag ska jag göra tunnpannkakor till middag. Fyllda med brynt kycklinglårfilé, färsk lök och dito vitlök, röd paprika. Sallad till, och ost därefter. Överblivna ofyllda pannkakor lösfryses för senare behov. Trist väder tarvar sysselsättning. Kallt, bara tio grader fortfarande. Pannkakssmeten får stå till sig en stund, medan kycklingen tinar.

Under tiden läser jag Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman, lättsam bok om systrar, lillasystrar och en förbannelse om att de senare aldrig ska bli gifta/finna kärlek. Lagom krävande läsning denna dag.

Jag har stängt av värmefläkten som fått gå någon timme. Men jag behåller ulltofflorna på. Jan sover i soffan efter dusch och rakning, stödstrumpor och kläder. Jag sitter i min sköna morgonrock och skriver. (Eller vad det nu ska kallas, det som pågår här. Ord blir det.)

Tänker inte dra fram spisen idag, det får ske en annan dag. Inser att det säkert behövs. Däremot tror jag att jag kanske ska gå igenom skafferiet och brödskåpet, torka rent och se om där står sådant som är för gammalt. Det blir lätt så i ett sommarhus, även om jag tror att jag slängde i höstas. Det visar sig. Två fynd – kokosolja från 2017, och våffelmix från samma år. Numera i soporna. Bland burkarna hittade jag inte mindre än sjutton lock utan dithörande burkar. De får åka med hem till mig, tror där finns burkar utan lock (hur det nu kommer sig). Nu är det rent och hyfsad ordning.

Limoncellon är silad och upphälld, och avsmakad. God. En liten flaska till grannen som tack för citronerna. Pannkakssmeten står fortfarande till sig, just nu har jag tappat farten. Men den kommer igen.

Jag kollar Expressens rubriker och kräks. Sånt eländes elände, bara sorgligheter. Fy fan. När jag insett att jag fått nog, sätter jag på ugnen och förbereder gratinering av crèpes. Det blir bra. En motvikt till eländet därute, det som så kallade journalister talar om. Så less.

Middagen var god, grannen hade köpt glass av den där pinglande bilen nere på vägen och kom förbi, så nu äter Jan glasstrut som efterrätt. Jag avstår. Molly äter sin mat och verkar tämligen nöjd att vara inne hos oss en stund. Annars älskar hon att vara hos grannen. Jag läser lite mellan varven, inte så engagerad. De överblivna tunna pannkakorna är lagda i frysen, med förhoppning om att de ska gå att ta ut en och en. Ifall vi vill.

Nu är det mulet igen, efter sol, efter regnskur. Spelar ingen stor roll, det är kväll och snart dags för sängen.

Söndag morgon, sol. Läser ut boken jag började på igår, kollar FB och mejl. Tvättar och hänger tvätt, ute. Just nu står Jan och tittar ut genom fönstret, ner mot vägen. Kanske ser han något intressant, kanske vill han bara stå en stund. När jag frågar vad han ser på, blir svaret ”en drös med bilar därnere” – där är hans bil och grannens stora lastbil, inga andra.

Nu vill han sitta inomhus en stund. Jag går ut i solen, tar med datorn även om det inte riktigt syns någonting på skärmen. Den får gå på batteri ett tag. Molly har förmodligen smitit iväg till grannen en vända, här är hon inte. Hon har undersökt marken under altanen ett tag för en stund sedan, men kom ut när jag ropade på henne. Någon jäkla maskin låter illa i grannskapet, ett långt otrevligt motorljud. Jag kan inte riktigt avgöra varifrån det kommer.

Jag misstog mig, Molly låg inomhus, bakom min stol. Nu är hon med mig ute. Oljudet kommer och går, jag kan inte föreställa mig vad det handlar om. Störande. Men jag kan alltid ta ur hörapparaterna om jag blir tillräckligt störd.

Nyss såg jag något jag ville testa i Word, FB hade en kommentar om att visa flera sidor samtidigt. Nu hittar jag det inte. Och när jag försöker begripa var i Word det finns, hittar jag inte där heller. Eller begriper inte vad jag ser. ”Synkroniserad rullning”, kan det vara något? Behöver inte funktionen just nu, så det får vila.

”Jag var ung en gång för länge sen” sjöng Snoddas, för länge sen. Jag var också ung, dock ingen flottare med färg. Men länge ung, trots att jag nog trodde mig vuxen och kanske till och med vis. Nu börjar jag förstå uttrycket ”gå i barndom”, vet att jag kanske är vuxen i år mätt, men långt ifrån vis. Minnen bråkar ibland med mig om nätterna, och ibland är de goda, glada, minnesvärda. Jag saknar de som är borta, de som jag numera kan prata med enbart inom mig. Det fungerar hjälpligt, jag kan ju också själv fabricera svaren på mina frågor, i den mån jag har sådana. Drömmarna är för det mesta absurda, och jag glömmer dem fort när jag väl vaknat.

Hittar den funktion i Word jag letade efter tidigare, under ”visa”, och därefter ”disposition” – och ”navigering”. Då kan jag se dokumentets sidor på en gång. Och växla mellan dem. Kan kanske vara bra i något sammanhang.

woman wearing red hat and sunglasses

Photo by Nashua Volquez on Pexels.com

Den här kvinnan är nog vis, när jag googlade wisdom kom det upp en massa bilder på böcker – och säkert finns viss visdom där – men mera i levt liv, och tacksamhet. Det ser jag i den här bilden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Visdom

  1. Heja dig! ! Styrkekramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s