Surt var det här


Växlande molnighet kallas det visst. Vad jag ska kallas är mera oklart, jag som springer ut och drar fram en stol i solen och sätter mig och snart reser på mig, ställer tillbaka stolen och går in. Och går ut igen, et cetera. Borde ha en stegmätare. Tvätten hänger ute, men under tak på en ställning. Torkar nog. Ett par skurar har kommit, men inga stora eller långvariga. Femton grader.

In och ut, ut och in. Lätt regn, tvätten torr och intagen. Tonfisksallad till Tuc-kexen på eftermiddagen, grannen kom över och fick också ett glas vin. Vi ses aldrig under vintern, men på somrarna är vi viktiga för varandra. Som vi varit med våra barn i drygt femtio års grannskap. Jag är glad för min granne, och det liv vi haft tillsammans. Till och från. När Mats dog i olyckan med bilen och tallen här ute, var det de som tog hand om det som var i bilen och hans trasiga glasögon. Det kommer jag aldrig att glömma. Det är kärlek. Och gemensam sorg.

Jag gör sallad till middagen, med sockerärtor och tomater. Osten är framtagen. Potatisen kokar. Solen skiner igen. Och, vi stannar inne – åtminstone tills middagen är äten. Jan ser undrande ut när jag säger ”det är en stund kvar”, jag säger det flera gånger och till slut kanske han hör och förstår vad jag säger. Eftersom middagen ännu inte står på bordet kanske han förstår utan att höra. Hans hörsel är allt sämre, kanske behöver öronen spolas.

Fortsätter att ligga efter…

Nu är det tisdag morgon, frukosten är avslutad, klockan är kvart över åtta. Sol och moln, drygt tio grader ute. Ingen vind. Jan tar igen sig i soffan. Jag konstaterar att jag har sextio följare på bloggen, alla tittar inte in varje dag, men någon sorts genomsnitt tycks vara femtio besökare, ibland dubbelt så många lästa (eller åtminstone visade) texter. De senaste dagarna från United Arab Emirates, Frankrike, Sverige, USA, Norge. En trogen läsare på Cypern kan nog inte läsa så bra på egen hand längre efter en stroke, men hennes dotter hjälper henne när det är möjligt.

Det tillkommer någon ny läsare/besökare emellanåt. För det mesta är det sig likt. Förmodligen är mina texter det också, ”more of the same” – nu inte längre spelberoende och -missbruk, men demens, konsekvenser och omhändertagande, tvätt, städning, matlagning, isolering.

Börjar tröttna på min blogg, men vet att jag behöver skriva mest varje dag för att inte alldeles tappa sugen. Har inget annat forum än bloggen och i någon mån Facebook, där jag delar mina blogginlägg. Bilder på Instagram är inte min grej.

Vad vill jag med detta? Det vanliga, prata med mig själv och kanske begripa något. Just nu tycks jag fortsätta skriva, och lägga in på bloggen. Det blir ett sätt att samla ihop dagen, ibland fragment från natten. Nu ska jag gå ut och sätta mig i solen en stund före övriga morgonbestyr.

Har varit på biblioteket igen, lämnat tillbaka och lånat nytt. Och handlat, och slängt sorterade sopor. Nu äter vi jordgubbar. Har tagit några selfies med telefonen, de med solglasögon är passabla, de utan icke.

Hittade några små kantareller, middag tillsammans med ugnsrostad potatis, squash, färsk lök och vitlök, aubergine, och varsin hamburgare. Okej. Jan diskar. Jag är lack på att passa upp, så jag gör ingenting just nu. Sitter bara och markerar hur sur jag är. Budskapet går fram, därav diskandet.

Låt oss hoppas att det sura går över. Är ju inte kul för någon av oss, varför sur kan vi strunta i. Nog för idag.

close up photo of mushrooms

Photo by Fabian Wiktor on Pexels.com

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Surt var det här

  1. bergalott skriver:

    Känner igen. varför skriva på bloggen. Jag slutade och iom det rasade jag rakt ner i ett svart hål. Höll på att drunkna tills jag utnyttjade min egen lilla skrivstuga. Vågade slita av mig silvertejpen runt huvudet och fick kräkas riktigt ordentligt. Ändå finns det ännu gräsligare förklaringar men de ligger väl dolda i datorn. Ingen får läsa och jag kan så småningom backa och ta till mig hur det var DÅ.
    Medans jag bloggade kunde jag distansera mig och jag trodde aldrig att bloggen var en alldeles utmärkt livboj att hålla mig i.
    Nåväl, idag känns det bättre men jag behöver ytterligare tid för att komma i balans. Humorn och det filosofiska tänket ligger kvar i hålet men är på väg att skymta fram i leran.
    Vi lever, Margareta, och vi tar dagen som den kommer. Kanske glutta lite på gamla goda minnen om inte annat 😉 Våra livserfarenheter få vi lägga i den depå av vad vi bör kalla inhämtad visdom.
    Kram ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Kära vännen min, vi lever och vi har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Skiten finns där också, men också det som var och är bra. Framför allt livet. Din humor och ditt filosofiska tänk finns där också, kramar i massor till dig – och tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s