Växlande molnighet kallas det visst. Vad jag ska kallas är mera oklart, jag som springer ut och drar fram en stol i solen och sätter mig och snart reser på mig, ställer tillbaka stolen och går in. Och går ut igen, et cetera. Borde ha en stegmätare. Tvätten hänger ute, men under tak på en ställning. Torkar nog. Ett par skurar har kommit, men inga stora eller långvariga. Femton grader.

In och ut, ut och in. Lätt regn, tvätten torr och intagen. Tonfisksallad till Tuc-kexen på eftermiddagen, grannen kom över och fick också ett glas vin. Vi ses aldrig under vintern, men på somrarna är vi viktiga för varandra. Som vi varit med våra barn i drygt femtio års grannskap. Jag är glad för min granne, och det liv vi haft tillsammans. Till och från. När Mats dog i olyckan med bilen och tallen här ute, var det de som tog hand om det som var i bilen och hans trasiga glasögon. Det kommer jag aldrig att glömma. Det är kärlek. Och gemensam sorg.

Jag gör sallad till middagen, med sockerärtor och tomater. Osten är framtagen. Potatisen kokar. Solen skiner igen. Och, vi stannar inne – åtminstone tills middagen är äten. Jan ser undrande ut när jag säger ”det är en stund kvar”, jag säger det flera gånger och till slut kanske han hör och förstår vad jag säger. Eftersom middagen ännu inte står på bordet kanske han förstår utan att höra. Hans hörsel är allt sämre, kanske behöver öronen spolas.

Fortsätter att ligga efter…

Nu är det tisdag morgon, frukosten är avslutad, klockan är kvart över åtta. Sol och moln, drygt tio grader ute. Ingen vind. Jan tar igen sig i soffan. Jag konstaterar att jag har sextio följare på bloggen, alla tittar inte in varje dag, men någon sorts genomsnitt tycks vara femtio besökare, ibland dubbelt så många lästa (eller åtminstone visade) texter. De senaste dagarna från United Arab Emirates, Frankrike, Sverige, USA, Norge. En trogen läsare på Cypern kan nog inte läsa så bra på egen hand längre efter en stroke, men hennes dotter hjälper henne när det är möjligt.

Det tillkommer någon ny läsare/besökare emellanåt. För det mesta är det sig likt. Förmodligen är mina texter det också, ”more of the same” – nu inte längre spelberoende och -missbruk, men demens, konsekvenser och omhändertagande, tvätt, städning, matlagning, isolering.

Börjar tröttna på min blogg, men vet att jag behöver skriva mest varje dag för att inte alldeles tappa sugen. Har inget annat forum än bloggen och i någon mån Facebook, där jag delar mina blogginlägg. Bilder på Instagram är inte min grej.

Vad vill jag med detta? Det vanliga, prata med mig själv och kanske begripa något. Just nu tycks jag fortsätta skriva, och lägga in på bloggen. Det blir ett sätt att samla ihop dagen, ibland fragment från natten. Nu ska jag gå ut och sätta mig i solen en stund före övriga morgonbestyr.

Har varit på biblioteket igen, lämnat tillbaka och lånat nytt. Och handlat, och slängt sorterade sopor. Nu äter vi jordgubbar. Har tagit några selfies med telefonen, de med solglasögon är passabla, de utan icke.

Hittade några små kantareller, middag tillsammans med ugnsrostad potatis, squash, färsk lök och vitlök, aubergine, och varsin hamburgare. Okej. Jan diskar. Jag är lack på att passa upp, så jag gör ingenting just nu. Sitter bara och markerar hur sur jag är. Budskapet går fram, därav diskandet.

Låt oss hoppas att det sura går över. Är ju inte kul för någon av oss, varför sur kan vi strunta i. Nog för idag.

Photo by Fabian Wiktor on Pexels.com