Är här igen, kan inte låta bli, trots att jag inte har någonting att säga/skriva. Himlen är vackert rosaröd bakom tallarna. I morse satt en hackspett på en tallstam här utanför och hittade förmodligen något att äta. Och en råbock betade nedanför huset. Några älgar har jag inte sett, men har heller inte varit ute i skogen, bara nära husen. Grävlingarna/räven kommer inte längre åt innehållet i soptunnan, efter äldste sonens listiga förankringsgrej. Djuren har en chans i natt, eftersom tunnan är framställd vid vägkanten för tömning. Hoppas de har givit upp.

När det är tyst som nu, inget teveljud som jag hör, och inget annat ljud heller när hörapparaterna ligger bredvid mig – då blir jag fridfull på ett sätt som jag alltför sällan blir annars. Jag får inte för mig att jag måste någonting. Kan faktiskt sitta alldeles stilla (frånsett att fingrarna och hjärnan skapar ord) och vara lugn. Stilla. Stillna. Kommer till och med ihåg att andas. Så ligger fingrarna orörliga ett ögonblick och då börjar hjärnan slira runt hit och dit, tycka att jag borde komma på ett och annat, skriva något klokt, eller fantasifullt eller…

Stopp och belägg säger jag mig då (varifrån kommer ordet ”belägg” i uttrycket?). Surra inte så där, vila en stund, släpp taget. Låt hakan trilla ner en bit, och axlarna också. Sprattla med tårna. Njut av solen som fortfarande sätter färg på skogen. Var tacksam för en dag till i livet. Det är ingen som kräver att du ska storskratta, just nu.

Molly och jag går bara utanför huset, så att hon får kissa. Och Jan borstar tänderna innan han går och lägger sig. Strumporna är avtagna, benen insmorda, och därmed mina händer. Nattsärken på. God natt.

Photo by Dariusz Grosa on Pexels.com