Såg en egen rubrik i mitt bloggarkiv, något om Agnes. Ett ögonblick fick jag fundera, Agnes? Vem är hon? Tills jag kom ihåg att jag hade Agnes som ett alter ego, länge. Har nästan glömt bort henne, och tror inte att jag tänker plocka fram henne igen. Hon var ju inte jag, bara nästan och ofta mera än nästan.

Nyss, när jag satt ute på altanen efter middagen, vet jag att jag tänkte något jag ville skriva, eller åtminstone komma ihåg. Nu har jag glömt det, jag gick in och diskade i stället för att skriva upp det tänkta.

Vi har ätit middag, sonen tar igen sig i eget litet hus, vi andra två sitter inne. Jan ser på Rapport och lokala nyheter, jag sitter här och gör ord. Försökte tidigare när dagen kändes mindre kvav och vinden sopade bort fukten i luften – jag kallade det att ”det kvava hade försvunnit” – varken grannen eller andra gick med på att det var rätt… Bra ord tyckte jag.

Plockade nära en liter blåbär nedanför huset, blev efterrätt åt granne och åt oss, i små formar köpta tomma på Ica Maxi i Gustavsberg, lite gräddfil och crème fraiche till i brist på grädde. Gott. Resten av blåbären får vila i frysen tills vi vill ha dem. Kanske plockar jag mera i morgon, lätt gjort med en gammal bärplockare. Eller två gamla bärplockare, en i plåt.

I morgon fyller vår sondotter år. Jag hoppas innerligt att hon har en fin födelsedag, också utan sin pappa. Vet att hon tänker på honom. Och vi tänker på honom och henne. Jag är glad att hon hängde på sonens och de andra barnbarnens kräftfiske här i sjön, det var fint av hennes kusin att tänka på henne och att hon faktiskt kom. De/vi ses alltför sällan.

Molly fattas här. Jag har plockat ihop hennes saker, men kan inte sudda ut tomheten efter henne. Gläds åt videon sonhustrun tog när Molly och deras hund Rossi for omkring och var glada tillsammans. Och är glad åt att jag kan tro att hon faktiskt mådde bra, tills hon inte gjorde det längre. Och då fick hon somna. Önskar mig en sådan död, men den är inte till för människor, enbart för djur.

Photo by Lisa Fotios on Pexels.com