Måndag 17 augusti 2020 – varmt. Punkt.

Har svårt att uppamma tillräcklig energi för att göra någonting. Det låter som om jag har någonting jag vill/bör göra, men så är det inte. Bara noll energi. Läser en stund, trampar runt lite, sätter mig en vända igen. En tvättmaskin hänger på tork sedan i förmiddags, snart torr. Och vi fick frukost i morse, Jan har nyss ätit sin risifrutti, och det blir förmodligen oliver och alkoholfritt vin om ett par timmar. Kanske till och med ugnspannkaka med bacon och hemgjord drottningsylt, till middag. Inte direkt energikrävande, så det går nog. Annars är det segt.

Det är eftermiddag, snart middag. Sonen har badat några timmar, Jan och jag har suttit i skuggan här uppe vid huset. Tvätten har torkat, nu har Jan en ren morgonrock bland annat. Bacon och ugnspannkaka doftar trots allt alla fönster och ytterdörren är öppna.

Nu, kvart i åtta, sitter jag ute, solen håller på att försvinna bakom skogen. Det är fortfarande skönt, svalare än tidigare. En mycket liten whisky (irländsk) i glas bredvid stolen, iddes inte ta fram det lilla flyttbara bordet igen. Jan har sett Rapport, det är väl snart slut. Vi har krockat igen, när han säger ”dom var här och slängde hörlurarna där” – jag hade släppt hörlurarna inom räckhåll för honom i soffan inför tevetittandet. Och jag blir galen när han utan att inse det förminskar mig till ”dom” eller ”hon” – jag är jag. Han gör det utan att mena något illa, men jag tar illa vid mig. Orken börjar tryta.

Vi har besök av en jättegeting, den är här nu igen. Vet inte vad sort, bara stor och otäck. Bor förmodligen på ”kattvinden” i huset, bakom luckan ingen har öppnat på många år. Jag må ta med mig en flugsmälla hit från Addarsnäs nästa gång. Där har jag tre, här ingen.

Hackspetten hackade i sin tall tidigare i kväll, den som håller på att dö och bör fällas innan den faller ner över stigen upp till huset. Jag noterar också att fönster behöver målas, men sådant gör jag inte längre. Och en ny vindbräda behöver också färg… Morsdagsrosen har fyra nya knoppar, och murgrönan växer sig lång. Lobelian i samma kruka börjar se medtagen ut, den har blommat vackert hela sommaren.

Den sommar som jag börjar inse snart är slut, den som inte känts som en sommar brukar kännas. Den har ändå varit fin, och varm. Glad att sonens semester här omfattade varma baddagar. Nu åker han hem till Sundbyberg och sin vän på onsdag kväll, men har semester veckan ut. Han har varit ett stöd och en hjälp här på landet. Grannfrun har åkt hem till sitt, och kommer kanske ut senare i veckan. Vi skulle behöva åka hem till mitt någon dag. Jag försöker låta bli att planera, och bara nypa tillfället i flykten. Det visar sig hur det går.

Mitt hår ser ut som hum, lånar en snodd av sonen för att få ihop det i nacken. Två kammar håller sidolockarna på plats, hyfsat. Längtar efter att antingen få klippa mig, eller bestämma mig för att låta det växa. Jans kalufs ser bra ut, tycker både sonen och jag (som har klippt honom).

Jobbar med att äta det som finns i frysen – en plastbricka med sniglar från Lidl börjar se krokig ut efter att ha klämts när alltför välfyllda fryslådor skulle in igen. Dags att äta upp. I övrigt finns nog mest bär, svamp och grönsaker, lax, löjrom, bröd och pannkakor där. Några är mina egna, några är färdigköpta. Tänkta att göra crèpes av. Glass. Bullarna har vi ätit upp.

En glasburk med sylt, sonen blev förundrad över att jag hade en burk av glas i frysen. Kunde berätta för honom att det fungerar om den bara inte är fylld ända upp till kanten. Och apropå ugnspannkakan, jag lärde honom också att ett bakpapper som blötts i kallt vatten och sedan kramats ur, är perfekt i formen för pannkaka (eller annat som ska in i ugnen och gräddas). Inget som fastnar och sitter fast, bara att slänga papperet när maten är uppäten.

Det är en ljuvlig kväll, ingen vind, inte kallt eller ens kyligt. Tyst. Jo, jag har hörapparaterna i, kollade just. Det är tyst. Eftersom jag vattnade blommor och kryddor i morse behöver de inte mera vatten nu. Jag kan släppa den sysslan.

selective focus photo of downy woodpecker on tree trunk

Photo by Dariusz Grosa on Pexels.com

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s