En viss ordning

Inomhus igen, det kändes kallt ute när solen gömde sig. Har tagit fram lax ur frysen, det och färdig citronsås och några små potatisar blir nog middagen i kväll. Sallad, paprika och tomater. Ost, Kaltbaden. Lusten att laga fantastisk mat har inte infunnit sig. Ingen annan lust heller för den delen. Är mest gnällig idag, frisk men grinig.

Postnord kan inte leverera ett brev till mig, trots brevlådan därnere med mitt efternamn på, rätt adress och trots att vi ju är här. Ett vanligt problem tydligen. Nu får det hämtas i affären i byn, och får därmed ligga tills jag ska hämta systembolagets leverans i affären i Stavsnäs.

Det här livet nu, mitt liv och Jans. När jag var bara några år yngre än jag är nu hade jag ingen tanke på att det skulle kunna bli så här. Det hade säkert inte han heller. Jag visste just ingenting om demens. En tidigare kollega berättade om sin hustru som hade Alzheimer, ”hon sitter länge och tittar på våra tavlor, och hon ser nöjd ut”. Han gjorde vad han kunde för henne, och dog för ett par år sedan. Då levde hon fortfarande, hur det är idag vet jag inte.

Jag har läst broschyrer och hittat kunskaper på nätet, läst om andra dementa och deras närstående – men blir just inte klokare för det. Är bara tacksam för att Jan inte är aggressiv eller påtagligt deprimerad av sin sjukdom. Han står ut, kanske det kan uttryckas som. Varken glad eller ledsen, tar varje dag som den kommer. Står ut med mitt gnäll. Äter det jag serverar (men ibland mindre än jag menar att han behöver). Tål att han ska väga sig åtminstone en gång i veckan och att jag vill kolla blodtrycket. Duschar när jag säger att han ska, rakar sig med raklödder (inte tandkräm, vilket hänt några gånger). Står ut med att jag klipper hans hår, byter blöjor och halar och drar i stödstrumporna. Både när de ska på och när de ska av.

Jag tjatar om att han ska gå lite varje dag. Han gör det inte. Och därmed går han allt sämre, när han försöker. Men än klarar han att ta sig med rullatorn uppför backen till huset, och nerför när vi ska förflytta oss hit eller dit. Inga stora variationer, hem till mig på Addarsnäs eller hem till hans lägenhet i Sundbyberg.

Om det här livet visste jag ingenting, och kunde inte föreställa mig hur det kunde vara. Försökte inte ens. Kanske är det tur att det inte går att veta hur framtid ska te sig.

Och någon sorts ordning i ”systemet” är det kanske också att jag fanns tillgänglig för Jan när det behövdes. Om mannen min fortfarande levt då hade något annat hänt, jag hade ställts inför ett svårt val. Troligen hade jag valt min älskade, och försökt ordna för Jan så gott jag ändå kunde. Det skulle inte ha fungerat, för någon av oss.

Jag skriver väldigt fragmenterat idag, kollar FB och gör någon kommentar, lägger ut en blogg, talar om för en Bokbörsen-beställare att jag inte kan leverera förrän om en vecka. Ordsprattel.

Jan sitter fortfarande ute och tycker inte som jag att det är lite kallt. Lockar in honom med Tuc-kex och philadelphiaost, oliver och ett glas Natureo. Själv tar jag en liten whisky i brist på bättre.  Nu ser det definitivt ut som om det snart ska regna, himlen är mörk, och det mörknar även inomhus. Tänder golvlampan. Därute blåser det. Snudd på att jag vill sätta på värmefläkten, men det vore att ta i. Vill inte medge att det är så pass mycket höst redan.

Middagen så småningom var god, och vi är nöjda. Disken är diskad, Jan tog det sista, och tar nu igen sig i soffan en stund. Himlen har åter mörknat, efter en kort regnskur tidigare och därefter lite sol. Nu är vi definitivt inne för idag. Golvlampan är åter tänd.

Distriktssköterskan har vänligt svarat på mitt mejl att hon kommer hem till oss den 3 september klockan 13.15 för att visa hur de nya stödstrumporna ska tas på. Det är jag tacksam för. Vi åker in på morgonen och efter hennes besök vidare hem till mitt för sådant som behöver hanteras där.

close up photo of food

Photo by Sebastian Coman Photography on Pexels.com            Den laxen ser också god ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s