25 augusti 2020 – stökig natt; ytterdörren barrikaderad med två ”krångliga” stolar och låst. Jan har varit inne, men runt tolv vaknade jag av hans lampa, han stod mitt på golvet och plockade med sin plånbok. Vi bytte blöja och han gick till sängs igen. Jag med, och när jag just somnat om var det dags för nästa vända. Vid två-halv tre tände han alla lampor i huset, och stod vid min dörr och väntade på att jag skulle vakna. Det gjorde jag förstås, undrade inte alltför snällt ”vad håller du på med?” – och såg till att vi båda kröp ner i respektive säng igen. Nu är klockan kvart i åtta, jag har varit vaken sedan halv sju och Jan sover fortfarande gott.

Har dukat frukost och förberett äggkokning och tevatten. Ögnat rubriker i tidningarna och kollat FB, och mejl.

Vi har ätit frukost, och suttit ute en stund, Jan fortfarande. Nu är det drygt tio grader och sol, i morse bara åtta. Husets golv är avtorkade, en tvätt hänger på tork och en annan är snart klar. Vi har just fikat och klockan är bara halv elva.

Har väntat i telefon på att få prata med Trygg-Hansa om den e-faktura de inte skickat, trots besked för en vecka sedan om att den skulle komma… Tjugo minuters väntetid i telefon, alltför krångligt att logga in med Jans bank-id. Nu nytt löfte.

Solen kommer och går, det är lite högre temperatur, runt 14 grader. Kallt jämförelsevis. Går ändå ut när solen lyser och in när den försvinner. Jan nöjer sig just nu med att sitta inne.

Efter middagen såg jag att Jan försökte komma upp ur soffan, men inte lyckades. Till slut kunde jag hjälpa honom in i hans rum. Han hade frossa, benen ville inte. Ingen feber, men svårt att slappna av. Jag låg bredvid honom en stund, men så ville han upp och ut och kolla teven. Det gick inte, vi lyckades bädda om sängen medan han satt på stolen bredvid, lyckades  byta blöjan (den förra hade halkat på sned och läckt) och nu ligger han igen. Lugnare, ingen frossa just nu i alla fall. Har druckit lite vatten via sugrör som jag i förmiddags var på väg att slänga eftersom ingen använder dem… Rena lakan i sängen, tvättmaskin på. Jag vet inte varför han var så kraftlös plötsligt, är det fortfarande. Vi får se hur det är i morgon.

Han pratade om att vi ju ändå har något även om det är annorlunda (än förr), och att han vill att han och jag klarar av det som ska klaras av, inga utifrån, ”det blir fel”. Han var rädd, åtminstone tolkade jag hans blick så när han skakade som mest. Nu är han inte rädd, inte just nu. Dörren är öppen och han ser mig.