Den onsdagen blev torsdag

Onsdag 26 augusti 2020 – Jan är ”hängig” enligt egen beskrivning, har inte ont någonstans, men det är ”stökigt” i huvudet. Frossan från igår kväll var tillbaka i morse när han steg upp. Han åt sitt ägg och en och en halv smörgås, ”får inte ner mer”. Drack flera glas vatten och allt sitt te. Jag försökte ta tempen, men gav upp när den inte visade mer än 36 grader. Han är inte varm, men orken är närmast obefintlig. Hoppas vi kan ta oss ner till bilen, jag har packat för att åka till Sundbyberg. Känns tryggare att vara där, nära läkare och vårdcentral.

Såvitt jag begriper sov han hela natten efter toabesöket vid midnatt. Nu är han duschad och påklädd. Vi väntar bara på SMS om att vinet vi beställt finns att hämta i Stavsnäs. Än har inget hörts. När jag kollar så ser jag att varor lämnas ut efter klockan 16… Då hinner tvätten torka! Vi väntar fortfarande, nu sitter Jan ute i solen, bilen är nästan färdigpackad, och jag oroar mig för hur han ska klara sig ner… Det var svårt nog att gå från soffan ut till en stol på altanen.

Försöker skriva om annat än oss och sjukdomar, kiss och elände. Men har det inte i mig, i alla fall inte nu. Så jag skriver ändå, gör ju det ganska ofta. Om jag bara låter fingrarna gå, så går också tiden medan vi väntar på besked om vinleverans. Det är lite moln, ganska soligt men bara runt tolv grader, nu när klockan är kvart över elva på förmiddagen. Har låst lillhus och toa, boden är låst sedan tidigare. Huset låses när vi lämnar, tvätten får hänga där den hänger. Men den hann torka och tas in medan vi väntade. Så skulle vi ner till bilen..

Grannhustrun höll ett fast grepp i Jans ena arm, han höll dito i rullatorns handtag med fingrarna på bromsen, och jag gick baklänges framför rullatorn nerför backen. Vi kom fram till bilen. Ett samtal (med 20 minuters väntan) till 1177 informerade oss om att SöS var bästa sjukhus att åka in till. Så via Stavsnäs för vin och vidare in mot Stockholm hittade jag faktiskt till sjukhusets akut. Fråga mig inte hur det gick till. En vänlig vakt talade om för mig att där jag hade parkerat kostade det 3 500 kronor om man inte tillhörde kriminalvården. Och det gör man ju inte.

Han fixade en rullstol, jag betalade 80 kr för att stå hela kvällen, och vi tog oss in till den första slussen. Det gick fort, resten gick desto långsammare. Efter att ha följt blå linje bortöver fick Jan en säng – och så väntade vi. Vi kom halv sex och lämnade klockan fem på morgonen.

Då hade det tagits prover ett par gånger, blodproverna var det bara en sköterska som klarade – tre andra försökte båda gångerna och misslyckades. Blodtryck och EKG. Temperatur. Urinprov skulle tas, och naturligtvis kissar ingen på ”befallning”, inte Jan heller. Vi garvade åt ironin i det hela. Han blev förstås trött, han var trött redan när vi kom, och jag blev trött. Vid halv fyra kom äntligen läkaren, och meddelade att det förmodligen handlade om en urinvägsinfektion, eftersom resten verkade okej.

Proverna skulle analyseras och odlas, och Jan fick en plats på Jakobsbergs-geriatriken medan detta sker. Det gladde mig, sjukhuset gjorde hans demensutredning, och är ett trevligt ställe. Då var jag så trött att jag var vindögd, och Jan fick sjuktransporteras ensam medan jag letade mig fram i ett biltomt Stockholm och faktiskt hittade en parkeringsplats i Sundbyberg. Halv sju på morgonen idag hade jag tömt bilen, betalt månadsparkering så att jag kunde sova lugnt några timmar.

Jag var så konfys att jag därefter klev in i duschen med hörapparaterna i öronen. Fort ut med dem, den ena var snäll, den andra krävde att få ligga och torka ett tag för att fungera. Jag plockade ihop lite kläder och diverse som Jan kanske kan behöva för några dagar på sjukhuset. Åkte dit och mötte en reception som bara kunde meddela att ”det blir svårt” när jag talade om att jag faktiskt inte visste vilken avdelning Jan fanns på. Jag gick upp, hittade en vänlig människa som letade reda på informationen och åkte till avd. 4. Där överlämnade jag väskan till en personal som inte ”hade hand om Jan och därför inte visste hur han mådde”.

Jag hade mött en vänlig kvinna i dörren in till avdelningen – jag fick förstås inte gå in – och det visade sig vara arbetsterapeuten Aya som visste att Jan just då åt ärtsoppa med pannkakor till lunch. Vi fick ett fint samtal utanför avdelningen och jag känner mig trygg i att Jan är i goda händer medan hans prover analyseras. Aya samarbetar med sin kollega fysioterapeuten Nalia och de tränar Jan (kan tänka mig att han inte är helt samarbetsvillig). Det är bra, kanske kan han få en kick att börja röra på sig mera än hittills – när han väl är friskare än nu.

Nu är det torsdag kväll, jag är hemma hos mig och har sovit nästan två timmar sedan jag kom hit. Fortfarande trött och lätt desorienterad. Och ensam. Ingen hund, ingen man – ingen som behöver mig just nu. Mer än jag själv.

Jag har bestämt att gårdagen är värd en Dry Martini, sönerna är informerade om Jan, liksom vår granne på landet. Jag ska koppla av, eller kanske till och med koppla ur. Jag kan inte ringa Jan och prata med honom, han kan inte längre varken höra eller prata i telefon. Och jag vet att ”de” ringer mig om de behöver göra det. Hoppas de slipper.