29 augusti 2020 – på Addarsnäs, ensam. Tidig frukost ute på altanen, med himlen nästan helt täckt av moln. Solen stretade på för att tränga igenom dem, och lyckades nästan. Nu inne igen. Fika nu när klockan snart är tio, därefter en tur in till biblioteket i Norrtälje.

Hemma igen, mycket mulet och kraftiga regnskurar. Det blåser. Kurar inomhus och tar en Dumle-kola. Har inget hört idag om Jan, utgår från att han mår bra. Eller i alla fall bättre än häromdagen.

Det blir inte mycket uträttat, trots att jag är ”ledig”. Har inte ro att läsa. Eller skriva. Har för lite tvätt för att köra en maskin, och det är inte direkt något torkväder. Skrubben behöver röjas – men det är en insats som kräver energi jag inte har just nu. Så jag suckar vidare och klämmer ur mig några ord, läser några sidor, lägger ifrån mig boken. Tar en kopp kaffe och en vaniljmunk. Diskar frukostdisken.

Började se Tom Alandhs film om Pia, åren 2014-2020. Då gav anslutningen till internet upp… Det är inte min dag idag. Ett mejl erbjuder mig gratis hyvel och raklodder. Inte aktuellt, än. Jag vill heller inte ”uppdatera badrummet”, vilket studio Hemtex tycker jag ska.

Min blogg igår har besökts av nära hundra människor, kommentarerna har varit få. Ibland vill jag lägga ner bloggen, men vad ska jag göra då med alla mina ord? Helen påpekade nyss att man må ha givit ut två böcker för att kunna bli medlem i författarförbundet (och söka stipendium för t ex vistelse i författarstuga på Runmarö). Jag har alltså en bok för lite.

Har inte skrivit ut alla texter om demens och annat, från mars i år och till nu. Kanske ska göra det, och kanske också läsa igenom och ta bort sådant som inte behöver vara där. Skriver ut en del, ids inte köra alltsammans. Varför går det inte att markera alla för utskrift? Tjatigt att behöva öppna varje dokument och markera utskrift. Och ibland släpper skrivaren papperen på baksidan och ibland på framsidan – och jag kan inte alltid identifiera var vilket papper hör hemma.

Fy faderullan vilken massa ord.

De anhörigas sjukdom – så kallas demens. Alla sorter. Jag är en sådan anhörig, även om jag inte längre är gift med Jan som nu är dement. Vi har varit vänner hela livet, också när jag levde med ”mannen min” som numera är död. Och vi har våra barn, tre söner, Mats är död, men Erik och Anders lever. Vi har barnbarn som nu är vuxna. Vi har ett långt liv tillsammans, och det livet fortsätter nu. I annan form, och på villkor som är okända för oss båda.

Jan fyller 85 år i jul, jag är 78. För mer än sextio år sedan möttes vi för första gången, på Resarö och dansbanan Slåtterängen. Hans familj hyrde sommarhus där, jag sommarjobbade på andra sidan Trälhavet. Jag och kompisarna rodde tvärsöver till dansbanan. Jag var 20 år när vi gifte oss, fick lov att ”gå till kungs” för tillstånd.

Äktenskapet höll hyfsat i nära fyrtio år. Tills vi skilde oss. Hyfsat står för att jag valde att leva med ”mannen min”, när han skilde sig. Det gick också hyfsat, tills mitt spelmissbruk kraschade den relationen.

Jan hjälpte mig då, tog hand om min ”ekonomi” och såg till att jag inte kunde använda mitt bankkort för att spela bort mera pengar. Han gav mig kontanter för hyra etc. ”Mannen min” återkom i mitt liv efter en tid, vi fick några goda år tillsammans före hans död, utan att längre bo i samma hem.

Nu är det min tur att hjälpa Jan i hans fortsatta liv. Just nu är han på sjukhus för en urinvägsinfektion som gjorde honom alldeles kraftlös. Hans uttryck för det var ”jag känner mig hängig”. Efter tolv timmar på Södersjukhusets akut fick han åka till Jakobsbergs-geriatriken och stanna där några dagar för vård, åtminstone tills proverna analyserats. Om några dagar kommer han förhoppningsvis hem igen, piggare. Kanske han till och med kan förmå sig att gå lite mera än han gjort på sistone.

Han fick sin diagnos 2018, vaskulär demens, en konsekvens av hans stroke för åtta år sedan.

Jag är fortfarande förundrad över hur annorlunda livet kan bli, jämfört med det man föreställer sig. Inte visste jag någonting om demens. Och inte gjorde han det. Ingen av oss begrep vad som kunde bli hans respektive min vardag framöver. Ingen av oss vet någonting om det nu heller.

Han försöker leva som han kan med det som händer, med att förlora kontroll bland annat över sitt kissande, inte hitta ord när han vill säga något, inte höra eller inte förstå det som sägs till honom. Ibland inte kunna läsa av klockan. Eller att sluta läsa eftersom han inte kan koncentrera sig (eller av annan anledning som jag inte känner till).

Jag försöker förstå vad som händer, men från ett annat perspektiv. Från dens perspektiv som till slut morrar över tvätt, urinlukt, matspill på kläderna som var rena nyss, svaret ”ja” när han förmodligen menade ”nej”. Och vice versa.

Det kan handla om så enkla saker som att jag lagat mat, och han ser ut att äta under protest. En del är min inbillning, en del är hans brist på entusiasm, också när han gillar det han äter.

Eller att han faktiskt inte förstår att det är jobbigt att byta underlakan och madrasskydd flera gånger samma natt. Han accepterar att det görs, är förmodligen nöjd med att slippa ligga i en blöt säng. Jag är trött, och får inte sova, inte han heller. Men nu hoppas jag han sover gott om natten i Jakobsberg, jag gör det här hemma hos mig på Addarsnäs. Tills vi ses igen, kanske på tisdag.

Photo by Yogendra Singh on Pexels.com