Idag – söndag 30 augusti 2020 – fick jag fint besök av Petra, systerdotter. Vi satt utomhus förstås, och pratade om nu och då, om vad vi visste om de som levde förr och det vi inte visste, då. Men kanske lite nu. Jag blev glad och tacksam att hon ville komma, och dessutom bjuda på både goda bullar och äpplen från träd därhemma. Därtill gillade hon min coronafrisyr! Tyckte den var cool.

Har inte hört någonting om Jan varken igår eller idag, tolkar det som att han har det bra där han är. Fick tips av Petra om att Smedbygården i Åkersberga är ett bra demensboende. Värt att undersöka så småningom.

Tvätten var torr och kunde plockas in. Det såg ett tag ut att kunna börja regna när som helst. Än har det inte gjort det. Klockan är tre på eftermiddagen.

Nu har jag skalat äpplen, klyftat och tagit bort kärnhus, kokat lätt i aningen vatten, socker och citron. Så småningom ska de in i frysen. Petras äpplen finns kvar för att ätas, eller möjligen stekas med smör och kanel när Jan är hemma igen, som efterrätt till en god middag.

Eftersom jag glömt min pincett i Sumpan fick jag nyttja Jans rakhyvel för att avlägsna skäggstråna på hakan… Sådant jag inte visste innan jag blev gammal. Mycket att lära ännu, ibland känns det nästan spännande, ofta trist. Negativa lärdomar, jobbiga, svåra att omfatta. Som att inte längre känna igen sig. Hon i spegeln, nu utan skägg, men med ekorrpåsar längst ner på kinderna, hon är jag. Det vet vi båda två, både spegelbilden och jag. Men ett foto visar mig från ett annat håll – och då blir förvirringen närmast total. Jag? Jomenvisst, fast inte.

Kära dotter till min syster. Jag känner ofta att jag svek henne, din mamma. Orkade inte med henne och hennes liv, hade fullt upp med mitt – och bestämde någonstans omedvetet att mitt var viktigare. Det gör ont idag. Önskar att jag kunde ha funnits för henne i det liv som säkert ibland var svårt. Vår andra syster, den yngsta, var där mera än jag, den äldsta. Jag klev av.

Visste inte hur jag skulle kunna stödja, visste inte hur hon skulle ta emot. Om. Det sörjer jag idag. Vårt möte idag gjorde detta tydligare för mig, igen. De här känslorna dyker upp, och jag trycker ner dem. Jag kan inte göra om historien, vår historia. Önskar att jag kunde. Önskar att jag varit den storasyster jag trodde mig vara, och ville vara. Vill fortfarande vara din mors syster för dig – och din syster.

Nu regnar det. Jag och dynorna är inomhus. Klockan är fyra på eftermiddagen. Och jag är ledsen. Det öser ner där jag nyss satt, och det är skönt. Vackert. Jorden behöver det. Jag är torr och trygg inomhus, alla fönster i bilen är stängda, och dörren till altanen också.

Äppeldoft i huset, två små burkar och en liten påse i frysen

Snart ska jag steka upp de överblivna råstekta potatisarna och champinjonerna från igår, plus lite rökt skinka och ett stekt ägg. Sallad och tomater till.  Den likaledes överblivna kalvfilébiten åt jag upp i morse, skivad på smörgåsen.

Middagen äten, och det regnar härligt fortfarande. Kanske, kanske kan det bli lite svamp. Längtar att få gå i skogen och leta. Och hitta.

Nu får FB vila till i morgon. Tack för idag. Tack Petra.

Photo by Polina Tankilevitch on Pexels.com