En jobbig dag

onsdag 2 september 2020 – igår var Jan pigg, idag är han trött. Klockan tre i natt bytte jag allt i sängen… Och halv sju var det samma sak. Han hann inte ut på toaletten. Nu har jag tvättid igen, klockan 12. Jan sover en stund efter dusch och frukost, rakningen får vänta. Han var utmattad och behöver vila. Orkade knappt gå igen. Hans reserver är minimala.

Vi väntar besök från Jakobsbergs-geriatriken för samtal om det som behöver pratas om angående Jan. De vill se hur han har det hemma, och jag behöver ett intyg för boendeanpassning att skicka till kommunen: trösklar måste bort bland annat. Det visade sig att det inte är kommunen som hanterar nycklar till handikapphissen; får kolla med föreningen. Kontakten på kommunen var orolig för att hissen här inte är servad som den ska, eftersom förra användaren ”inte bor där längre” – hon har avlidit…

Väntar också på att Mollys lillmatte och hennes pappa ska komma och hämta Mollys saker.

Sjukgymnast och arbetsterapeut har varit här, Jan sov fortfarande när de kom. Bra samtal, de återkommer torsdag eller fredag med diverse attiraljer och intyg.  Jag möter så många fina och kompetenta människor i samband med Jans sjukdom. Tacksam för hjälpen och mötena. Och vår granne i huset, Stefan, är toppen!!

Mollys saker är hämtade. Tvättmaskinerna går, Jan hann ut på toa med diarré den här gången, det är jag också tacksam för. Antibiotika tar död på det mesta i bakterieväg…

Någon hörapparat har inte synts till. Det är svårt att kommunicera med honom utan apparaten. Teckenspråk fungerar något så när. (Ett, två eller tre ord, det sista?)

Idag är det jobbigt med Jan. Han har ingen geist, ser grinig ut och är det kanske också. Trött är han. Och orolig, nu håller han sig vaken, men nätt och jämnt. Sista antibiotikatabletten i kväll. Nu har han tagit en liten promenad med rullatorn, och äter systerdotterns äpplen, skalade och skurna i klyftor. Han tyckte det var gott. Klockan är snart två på eftermiddagen. Om en kvart måste jag ner till tvättstugan igen. Nästa användare kommer klockan fyra. Jag hinner ut. Middag blir förmodligen pyttipanna med stekt ägg och rödbetor. Annars soppa. Båda alternativen finns hemma. Vill inte lämna Jan ensam när han är så här vissen (mera än när jag springer upp och ner till tvättstugan). Halv tre gick han självmant med rullatorn in till sängen, han ville ligga ner. Och sover nu. Men bra att han tar sig dit på egen hand utan att jag behöver teckenspråka eller försöka få honom att höra vad jag säger.

Så är han uppe igen och ut på toan. Bra att han kände att han behövde det, och det gick bra. Han låg bara en halvtimme, och det är också bra – då kanske han sover gott i natt. Klockan är fyra, tvätten är torr och undanlagd, och jag tänker inte hävda att det är skönt att jag tvättat. Jag lär behöva göra det igen – tur att det nästan alltid finns en tid här. Jan har ätit några oliver, ett par skivor tryffelsalami och druckit ett halvt glas av sin alkoholfria Periquita (han gillar det, ja). Två Dumle-kolor slank också ner. Nu blundar han i sin stol, och har accepterat pyttipanna till middag så småningom.

Det här livet är fullt av överraskningar och nya erfarenheter, för honom och för mig. Inser att jag behöver hämta både blöjor och lakan från landet, för många frottébadlakan tycks också ha hamnat där. Vi stannar hur som helst här i Sundbyberg tills jag får en klarare uppfattning av hur Jan mår. För ögonblicket råder lugn, Mollys saker är hämtade, tvätten är tvättad, Jan också. Och vi har mat till middag. Yngste sonen var upp en vända medan jag var nere i tvättstugan första vändan. Sedan hade han annat för sig, och det var okej. Det som återstår att göra är att slänga sorterade sopor borta på sopstationen i nästa kvarter. Det kan vänta.

Den här mannen, som en gång var min älskade och jag fick tre söner med – och skilde mig från för tjugo år sedan. Den här mannen älskar jag fortfarande, på annat sätt, kanske på det sätt som är tillgängligt för oss gamlingar. Han är min och mitt ansvar, så länge jag håller (och han står ut med mig). Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska hamna i samma sits som han.  

Klockan är halv nio, Jan ligger i sin säng efter ännu en diarrévända. Som gick bra – betyder att inget annat än blöjan var nerskitet. Han blir irriterad på mig, tycker jag tjatar (och det gör jag) och han hör inte. Jag blir irriterad på att han inte hör. Hoppas den där jäkla kvarglömda hörapparaten kommer i morgon!

Tänker inte fantisera om den natt som kommer, den är svart nog utanför fönstren.

En jobbig dag för oss båda.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till En jobbig dag

  1. bergalott skriver:

    Du är beundransvärd, kära Margareta ❤ Gonatt och sov gott.

  2. beskrivarblogg skriver:

    God morgon säger jag, det har regnat och tvättmaskinerna går igen…

  3. Gunilla skriver:

    Du skriver så fint om kärlek och så verklighetsnära om nödvändigt reproduktivt arbete. Du är min förebild och ger mig mod att leva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s