3 september 2020 – i natt sjönk Jan ihop på golvet när han rest sig för att gå och kissa – han kom upp så småningom när jag fått honom att stå på knä och använda sängen… Och ny lakanstvätt i morse.

Sjukgymnasten och arbetsterapeuten kommer i eftermiddag, distriktssköterskan kvart över ett, och hans läkare har just ringt. Hon skickar in remissen om skiktröntgen av lungorna (jag hoppas det dröjer några veckor). Någon hörapparat har vi inte fått tillbaka ännu, och det sliter på oss att Jan inte hör. Han har det svårt nog ändå.

Men okej, nu har han en kopp kaffe och en halv muffins framför sig, sitter nyrakad och har vilat en dryg halvtimme i sängen – men nickar ändå där i stolen. Han sov inte mycket i natt, och inte jag heller. För mig handlar det om att hinna upp före honom. Väcker honom och pekar på kaffet, han dricker vatten och äter lite muffins. Bra nog.

Gråväder. Snart ska jag gå ner i tvättstugan och hämta torr tvätt. Tänker inte gå ut och handla idag heller, törs inte lämna honom ensam den stund det tar. Vi har ännu det vi behöver i kyl och frys. Jag får äta hårt bröd till frukost, i stället för ”mitt”, som är slut.

Tvätten undanplockad. Kaffet drucket. Middag idag blir nog soppa med hård ostmacka, tomater, oliver och ost. Galia-melon efter.

Snart slänger jag ut allt vad Avast och deras program heter. De är väldigt skyddande, så till den milda grad att om jag söker något på Google så får jag veta att ”anslutningen är inte säker” – och så går det inte. Irriterande.

Jan bara sover. Och jag ser därmed fram emot (!) ännu en närmast sömnlös natt… För oss båda. Har väckt honom för toabesök. Det gick bra. Nu äter han en risifrutti med jordgubbssylt. Alltid något. Han gäspar hela tiden, skulle antagligen gärna vilja fly till sängen och sömnen. Men nu får han hålla sig vaken, om nätt en timme får vi hembesök av distriktssköterskan.

Som just har lämnat oss, efter blodtryckskoll och instruktioner om hur sätta på de nya stödstrumporna. Tror jag klarar det nu. Får chansen att testa i morgon bitti igen.

Ännu ingen post med hörapparat… Med reklamposten kom ett trasigt kuvert, där hörapparaten legat. Har skickat bild och info till Postnord… Skit, vi orkar inte med sånt här!

Sjukgymnasten och arbetsterapeuten har installerat ny toalettstol, kudde till låg stol i köket, stabilt ”galler” att hålla sig i vid sängen när Jan går upp eller lägger sig (vilket han gjorde när de väl gått). Plus en lätthanterlig toa att ha vid sängen för nattligt bruk.

Så det var bra, men ett elände med posten. Det knäcker mig nästan, ni vet, den där droppen… Har satt lapp i trappen, ifall någon har fått apparaten med sin reklam. I morgon får jag försöka hitta en audiolog som kan ta sig an Jan för ny apparat – och sådant brukar ta tid och kosta . Och han lär ha svårt att fungera. Vi får utveckla teckenspråkandet. Är detta kanske dessutom en försäkringsfråga? Jan har inte gjort något fel, sjukhuset och posten har.

Han är irriterad han också, vet nog inte varför – jag vet åtminstone det. Han försöker ta sig fram med kontorsstolen på hjul, i stället för med rullatorn. När jag flyttar rullatorn till att stå framför honom, låser han genast upp handtagen. Då kan han inte använda den för att resa sig. Och han tycker att jag ska dra/försvinna, när jag bråkar med honom. Snart gör jag det. Hur fan ska jag och han orka med det här?

Jan förstår förstås inte (vilken konstig kombination) att jag blir så frustrerad när han inte gör det som är säkrast i en situation. Han kan inte längre bedöma vad som är farligt – kunde han det skulle han inte gå upp mitt i natten och ramla. Nu har han ett stabilt handtag att hålla sig i.

Vi väntar för ögonblicket på att det ska bli dags att värma svampsoppan. Resten är framdukat. Minus mitt vin som jag dricker här och nu, och hans som han har druckit. Att fyllas på vid bordet.

Han är tyst där han sitter i sin stol, och jag är tyst där jag sitter i min. Vi har väl bråkat av oss energin. För den här gången.

Jag förstår ju inte hur det är att ha någon som i välmening domderar och låter illa – som Kommandoran i Emil – men jag måste ju också vara sådan. Men orkar inte vara det hela tiden, vill så gärns också vara snäll och omtyckt och känna mig hjälpsam. Svår balansgång.